tisdag 20 november 2007

Vem vågar köra på ruggat i Beitostölen?

Media har under det senaste halvåret envisats med att rapportera om de tröttsamma konflikterna inom det svenska skidlandslaget. Jag vet inte om det finns någon som egentligen bryr sig om vilka av åkarna som tränar tillsammans under försäsongen. Det hela har mest känts som ett försök att bringa lite nerv i en idrott vars dagar tyvärr förefaller vara räknade. Jag vill dock varken lägga skulden för kulturskymningen inom skidsporten på bröderna Fredriksson eller på de svenska landslagsledarna. Konflikterna känns bara som en naturlig reaktion på den förnedring som det internationella skidförbundet utsätter såväl åkarna som oss skidintressenter för. FIS har, tillsammans med de finska och österrikiska landslagen, under den senaste tioårsperioden gjort sitt allra yppersta för att förstöra vad som en gång kunde beskrivas som en intressant och någorlunda ärbar idrott. Nymodigheterna med skidbyten, masstarter, kortdistansskidlöpning och uppförsjakter i slalombackar har enligt skidförbundet införts för publikens skull. Okej, jag erkänner att sprinten kan ha ett visst underhållningsvärde men då skall det röra sig om utslagsgivande slingor och maximalt fyra åkare per heat. I nuläget påminner dock skidsprinten mer om skridskoåkningens short track. En disciplin där det, med tanke på alla incidenter, inte sällan lönar sig att vara sämste man i startfältet. Vad gäller de övriga nymodigheterna har jag svårt att se något positivt ur publiksynpunkt. För att ytterligare strö granbarr i spåren envisades alltså svensk media med att mitt i sommartid bevaka det fullkomligt ointressanta bråket inom skidlandslaget. Innan Gunde Svan för en månad sedan tog över posten som landslagschef och enade åkarna hade jag inte hört en positiv svensk skidnyhet på mycket länge. Jag hoppas verkligen att Gundes återkomst kommer att innebära slutet på allt tjafs inom laget. Efter att ha följt skidsporten slaviskt i 25 år måste jag dock tyvärr erkänna att jag inte är särskilt hoppfull vad gäller själva idrotten. Bortsett från stafetterna i VM- och OS-sammanhang samt Holmenkollens årliga femmilsklassiker med intervallstart skiter jag mer eller mindre i skidsporten. Det tar emot att säga det men det är faktiskt sant. Jag mer eller mindre skiter i den!

Den dödsbringande stöten mot skidåkningen som idrott utdelades, enligt mitt sätt att se det, under de Olympiska Spelen i Turin 2006. Först måste vi dock dra tillbaka klockan ytterligare ett år till 2005 då VM hölls i den klassiska tyska skidorten Oberstdorf. Femmilen skulle, i strid mot de flesta av åkarnas önskemål, avgöras med masstart. Det rådde ett enormt snökaos den dagen och jag kan föreställa mig vilken klassisk skidtävling TV-publiken hade kunnat få uppleva om skidförbundet hade lyssnat på åkarna och låtit tävlingen gå av stapeln med hjälp av den traditionella intervallstarten. Föret var katastrofalt och vi hade kunnat bjudas på ett lopp med stora tidsdifferenser, schackningsperioder och utmattade norrmän. Det blev istället en parodi till skidtävling. En sömning sällskapsresa där hela startfältet segade sig fram i söndagstempo i 49 kilometer innan några kvicka norrmän drog igång en spurt och knep de tre första platserna. Ingen av skidåkarna bör hållas ansvarig för detta publikfiasko och man kan ju knappast skylla på vädret. Att det snöar när man utöver vintersport utomhus är ingen orimlighet. Tyvärr förefaller det inte som att pamparna i det internationella skidförbundet är begåvade nog att lära av sina misstag. När åkarna samlades inför OS-femmilen i Turin året därpå tvingades de nämligen återigen in i startfållan samtidigt. Ett enskilt misstag kan man kanske acceptera men när skidförbundet upprepar masstartfiaskot är det bara att konstatera att de har lyckats vinna sin seglivade kamp mot de idrottsintresserade. I sin iver att öka skidintresset bland svårflirtade mellaneuropéer pissar de på oss som sedan länge har brunnit för skidsporten. Loppet i Turin blev i stort en kopia av VM-femmilen i Oberstdorf. Den ende skidlöpare som, möjligtvis bortsett från den ständigt hårt jobbande Anders Södergren, utmärkte sig denna dag var rumänen Zsolt Antal.

De första 20 kilometrarna av OS- femmilen kördes i ett makligt tempo utan att någon åkare försökte rycka. Endast fem sekunder skiljde de tjugo främsta efter två mil. Strax före utgången på det tredje varvet kastade sig dock Zsolt Antal fruktlöst fram i täten och lyckades, på något obegripligt sätt, skaffa sig en jättelucka till det övriga fältet. Bilderna på Zsolt Antal i ledningen av loppet är högst tragikomiska. Snön yr om honom när han, med drygt två mil kvar att åka, pulsar fram i lössnön medan ingen i det övriga fältet bryr sig ett dugg. Mathias Fredriksson sade efter loppet att de övriga i klungan småskrattade åt Zsolt Antals utbrytning. Jag förstår vad han menar. Zsolt Antals beslut att försöka sig på ett ryck var kanske det sämsta beslut som fattats av en skidåkare sedan Fredriksson själv valde att köra på ruggade skidor på startsträckan i stafetten under Ramsau-VM 1999. Vad Zsolt Antal hade för avsikt med rycket vet jag inte. Eventuellt såg han sin chans till femton minuter i rampljuset. Oavsett detta hyser jag en enorm respekt för hans försök att sätta färg på den meningslösa femmilstragedin. Ur idrottslig synpunkt bör nog hans utbrytning mest ses som ett rop på hjälp. I det här fallet är det dock inte Zsolt Antal utan hela skidsporten som skriker efter hjälp.


Zsolt Antal växlar tempo och får snabbt en lucka till det övriga fältet


Så hur slutade femmilen i Turin? Zsolt Antal blev naturligtvis upphunnen och vi fick se en ny klungspurt där Anders Södergren passerades av fem åkare på målrakan.

Trots mina farhågor kommer jag naturligtvis att sitta klistrad vid TV:n under sändningarna från världscupspremiären i Norge den kommande helgen. Mitt tips är att Petter Northug vinner 15 kilometer fristil på lördag och att Norge tar hem stafetten på söndag. Zsolt Antal är fortfarande aktiv och jag förutsätter att han kommer till start. Enligt en källa planerar han emellertid snart att dra sig tillbaka från idrotten och flytta hem till transylvanska alperna där han skall ägna sig åt skidförsäljning. Ryktet gör gällande att han redan har zsolt ett antal.