Alf Kinnander – En dalmas på Tahiti

.

Den för allmänheten välkände Stillahavs-experten Bengt Danielsson var långt ifrån den förste svensk som bosatte sig på söderhavsön Tahiti. Redan under 1920-talet hade två rastlösa svenskar, Sverre Holmsen och Alf Kinnander, förverkligat sina drömmar och lämnat tryggheten i Sverige för att bli nybyggare på den lilla ön på andra sidan jordklotet. Alf Kinnander skulle senare komma att sammanfatta sina första år på ön i boken En dalmas på Tahiti. Sverre Holmsen gav under de påföljande decennierna ut en mängd reseskildringar, inte endast från Tahiti utan även från andra delar av Stilla Havet, Afrika och Europa. Openstenredaktionen vill med det här inlägget hylla och även återuppväcka minnet av dessa båda Stillahavs-pionjärer.

Under 1900-talets första hälft, långt innan Lonely Planet och Google Earth, var intresset för reseskildringar i bokform enormt stort i Sverige. Det var naturligtvis inte många svenskar som själva hade haft möjligheten att ge sig iväg på ryggsäcksturnéer i utlandet vid den tiden. Intresset för det exotiska fanns dock och publiken gapade efter svenskskrivna böcker om strapatsrika resor och möten med kannibaler och ädla vildar från jordens alla hörn. Tragiskt nog lever dessa gamla bästsäljare numera obetydliga liv, nedpackade i kartoner på vinden eller i bästa fall undanskuffade på de borttynade antikvariatens allra dammigaste hyllor.

Mitt modesta förhållningssätt till trots kan jag utan att skämmas hävda att jag är ganska kunnig vad gäller svenskskriva reseskildringar. Den mest omtalade svensken i denna genre är utan tvekan vetenskapsmannen och akademiledamoten Sven Hedin som sålde enorma upplagor av sina reseskildringar från Asiens okända vidder. Vad gäller just Asien har jag utöver Hedin bland annat läst reseskildringar av Eric Lundqvist och Sten Bergman. Jag har även plöjt igenom ett flertal av Gustaf Bolinders, Erland Nordenskiölds och Rolf Blombergs reseskildringar från Syd- och Nordamerika samt Gerhard Lindbloms och Eric von Rosens beskrivningar av sina äventyr i Afrika. De reseskildringar som utan tvekan fascinerat och intresserat mig mest är emellertid de från Stillahavs-regionen. Böcker skrivna av beresta svenskar som inte nöjde sig med att studera tillvaron på de avlägsna söderhavsöarna från ett utanförperspektiv, utan som även försökte anamma det polynesiska livet och bli så kallade ”vita vildar”. Förutom tidigare nämnda Holmsen och Kinnander syftar jag bland annat på klassiska svenska reseskildrare som Victor Berge och Bengt Danielsson. Till genren hör naturligtvis även Thor Heyerdahls skildring av sitt och sin makas ett år långa vistelse på ön Fatuhiva. Den enskilda söderhavskildring som gjort störst intryck på mig är nog ändå Alf Kinnanders En dalmas på Tahiti från 1936.

Mitt luggslitna och sönderlästa exemplar av En dalmas på Tahiti

Efter att ha kommit tillbaka till hemorten Hedemora efter några år till havs bestämde sig Alf Kinnander, eller Tuete Tane som han sedermera kom att kallas, för att satsa allt på ett kort och förverkliga den dröm som han hade haft ända sedan han var barn. Han köpte således en biljett för enkel resa till Tahiti, packade ner sitt goda humör och sin positiva framtidsyn och gav sig iväg på en tur som skulle vara i flera årtionden. Boken En dalmas på Tahiti skrevs när han många år senare tillfälligt återvände till Sverige för införskaffa de ekonomiska medel som han behövde för att förverkliga sin dröm nummer två, att köpa en egen plantage på Tahiti eller någon av de närliggande öarna.

Alf Kinnander eller Tuete Tane som han kom att kallas på Tahiti

Det som särskiljer En dalmas på Tahiti från flertalet andra söderhavsskildringar är dels att den skrevs redan år 1936. Detta var elva år innan Thor Heyerdahls Kon Tiki-expedition, 25 år innan Bengt Danielsson utsågs till svensk konsul i Franska Polynesien och inte mindre än 39 år innan Aloha from Hawaii, Elvis Presleys klassiska Polynesienkonsert. En annan sak som utmärker boken är den totala avsaknaden av vetenskapliga teorier och akademiska undertoner. Kinnander befann sig inte på Tahiti för att göra en etnografisk studie på uppdrag av något universitet. Han hade rest dit helt för sin egen skull och det faktum att han gifte sig och fick barn med en tahitisk kvinna och sedan levde tillsammans med hennes familj innebar att han kunde beskriva livet på ön från ett annat perspektiv än många andra söderhavsresenärer. Kinnanders redogörelser är ofta hämningslösa och även om det kan finnas anledning att ifrågasätta några av hans fiskehistorier känns beskrivningarna av de människor han möter och de kulturella företeelser som han bevittnar väldigt uppriktiga.

Jämförelsen mellan Alf Kinnander och den tidigare nämnde Sverre Holmsen känns oundviklig. De två vistades på Tahiti under samma tidsperiod och lärde även känna varandra. Historien om Sverre Holmsen är enormt intressant och kan mycket väl bli ett ämne för nästa inlägg på det här forumet. Karaktären Sverre Holmsen låter sig nämligen inte beskrivas på samma enkla sätt som Alf Kinnander. Holmsen var inte bara en fenomenal reseskildrare utan även en framstående filosof, poet, bahá'íer, dockbug och inbiten kommunist. Det är nog just där skillnaden mellan de båda ligger. Även om Kinnander och Holmsen flyttade till Tahiti under samma tidsperiod och båda kom att prova på livet som nybyggare på ön känns Holmsens resa ofta mer mental än fysisk. Han förefaller vara besatt av själva idén om den ”vita vilden” som lever på samma sätt som de infödda polynesierna, eller snarare som de gjorde 150 år tidigare när James Cook första gången landsteg på ön. Kinnanders skildringar är i det här avseendet mycket rakare. Hans berättelser om hur han harpunerar en sex meter bred djävulsrocka i lagunen och när han är med och snarar blåhajar samt bevittnar när en gigantisk havsål biter av foten på en kvinna i ett enda hugg är helt underbara. Lika självklart berättar han om berusade kvällar med upa upa-dans, hur han bedras av en lättfotad tahitiska och om när han ger en fransk gendarm på käften så att han stupar som en slaktad oxe. Det rör sig om 300 sidors underhållande läsning.

En dalmas på Tahiti når sitt absoluta klimax när Kinnander och hans tahitiska vänner under en fisketur råkar ut för en så kallad Haapiti, en cyklonartad frånlandsvind som kommer rusande från öns dalgångar och ut till havs. Kinnander som vid tillfället var helt ensam i sin tjugofemfotskanot klarar inte av att ta sig tillbaka till land i den hårda vinden. Trots idogt paddlande driver han istället allt längre ut till havs. När Tahiti till sist försvinner ur sikte och den gode dalmasen börjar ge upp hoppet dyker plötsligt konturerna av den mindre, obebodda ön Maioa upp framför honom. Efter att först ha varit nära att krossas av bränningarna i lagunen lyckades han till sist kravla sig i land på ön. De påföljande fyra veckorna tvingas han spendera ensam på ön innan en skonare till sist kommer till hans undsättning. Tiden på den öde ön utvecklar sig till en slags odyssé där Kinnander får möjlighet att plocka fram alla de kunskaper han har förvärvat under sina år med infödingarna på Tahiti. Beskrivningarna av Robinson-livet på Maioa skulle få Bengt Alsterlind att bli grön av avund. Genom att gnida en sticka från det hårda aguaveträdet mot märgen i en lagom tjock puhraugren lyckas Kinnander till sist skapa en gnista med vilken han kan antända lite torrt husk från en fullmogen kokosfrukt och skapa en lägereld. De påföljande dagarna bygger Kinnander en hydda, han tillverkar även en skål från skalet av gurkväxten hue och ett effektivt fiskspjut av bambu. Han röker ut bin för att fixa honung, gillrar finurliga hönsfällor och producerar sin egen tobak samt sitt eget apelsinvin som han berusar sig med om kvällarna. Den litterära höjdpunkten från hans vistelse på Maiao, ja kanske till och med i hela boken, nås när han ger sig ner i en bergsskreva som står i förbindelse med havet för att plocka musslor och där blir överfallen av en otäck jättebläckfisk. Trots bläckfiskens armmässiga övertag lyckas Kinnander efter en tids kamp ta kål på blötdjuret och kravla sig upp ur det av bläck svartfärgade vattnet.

Maioa ligger 72 nautiska mil väster om Tahiti


Maioa omgärdas som så många andra söderhavsöar av ett korallrev

En dalmas på Tahiti rekommenderas både som ren underhållningslitteratur och som en reseskildring med viss etnografisk relevans. Språkbruket är befriande rakt och både person- och naturskildringarna från Tahiti och de omkringliggande öarna känns uppriktiga. Samtidigt som Kinnander älskade Tahiti tar han till viss del udden av den överdrivet romantiserade bilden som många har av söderhavsöar. Livet på ön är fullt av vedermödor och för eventuella framtida lycksökare förklarar han att stekta sparvar inte flyger in i munnen på öns nybyggare. Det är nu mer än 70 år sedan boken skrevs och under den tiden förefaller Tahiti till viss del ha förvandlats till ett stroppigt turistparadis. En svensk resebyrå beskriver ön och dess största stad, Papeete, på följande sätt:

"Tahitis huvudstad är Papeete. Staden är dyr och ganska ointressant om du inte är intresserad av shopping och att gå på klubbar. Kanske lyxa till det med en gin och tonic på någon yacht medan du leker miljonär."

När James Cook landsteg på Tahiti på 1770-talet beräknades öns folkmängd uppgå till runt 250’0000. Polynesierna var naturligtvis inte rustade för de sjukdomar som européerna förde med sig och när Kinnander 150 år senare bosatte sig på ön var invånarantalet därav nere i blygsamma 12’000 personer. Idag bor det runt 180’000 personer på Tahiti och av mina sökningar på internet framgår det till min stora glädje att namnet Kinnander lever kvar på ön. 1981 utsågs vackra Maimiti Kinnander till Miss Tahiti och så sent som år 2007 korades Tavaitoa Kinnander till öns bästa traditionella dansare.

Mer läsning
En dalmas på Tahiti skrevs tillsammans med den svenske författaren Bertil Cleve. Det finns såvitt jag vet inte några fler böcker eller artiklar som är skrivna av Alf Kinnander. I Bengt Danielssons antologi Aloha, Resare-Bengt berättar ägnas emellertid inte mindre än 40 sidor åt att återge en berättelse som Alf Kinnander delgav Danielsson när de två träffades på Tahiti i slutet av 1940-talet. Kinnander hade vid den tiden äntligen förverkligat sin dröm om att få driva en egen kokosplantage. Arbetet gick dock inte riktigt som han hade tänkt sig och Danielssons beskrivning av Kinnanders vedermödor som plantageföreståndare är mycket underhållande. Övriga läsvärda böcker där Alf Kinnander omnämns är Sverre Holmsens Polynesisk Passad och Per Wirténs The crazy Swede.