San Augustin

- Opensten på återbesök i Nuevo Estocolmo

När det här forumet skapades var tanken att det skulle fungera som en slags antologi med reseskildringar från diverse geografiska avkrokar. Jag är dock fullt medveten om att det, trots mina tidigare intentioner, har varit dåligt beställt med resereportagen den senaste tiden. Tanken är emellertid att 2009 ska bli året då openstenredaktionen återigen vidgar vyerna och öppnar ögonen för omvärlden. Det här inlägget kan möjligen ses som en milstolpe eftersom det krävde helt andra färdmedel än de som har använts vid mina tidigare utflykter. Resan gick söderut med flygplan från Göteborg till Stockholm, Nya Stockholm vill säga.

Det har nu gått 30 år sedan den första Sällskapsresan spelades in. Trots att filmen totalsågades av kritikerna blev det den största biosuccén i svensk films historia. Anledningen till att Sällskapsresan står sig så bra än idag är nog att Lasse Åberg, utan att skapa en alltför negativ karikatyr, så väl lyckades fånga de svenska semesterfirarnas mentalitet. Svenskarna är ju ett öppenhjärtligt folk som älskar att resa och som gärna tar intryck av andra kulturer, bara det inte sker på bekostnad av det blaskiga svenska bryggkaffet, knäckemackorna med Kalles Kaviar och den inlagda sillen.

Sällskapsresan kom i en brytpunkt. Den svenska chartertraditionen som hade grundlagts på 1960-talet kom, i takt med det ekonomiska uppsvinget, fullkomligt att explodera under 1980-talet. Nu var det inte längre endast ungdomar och enstaka äldre ensamvargar som gav sig iväg till Spanien eller Grekland utan även barnfamiljer. Vad gäller min egen familj började vi någon gång i början av 1980-talet att spendera påskloven i semesterorten San Augustin på Gran Canaria. Det rör sig faktiskt om samma lilla charterhåla som Lasse Åberg använde som inspelningsort för ovan nämnda filmklassiker, i filmen benämns San Augustin dock som Nuevo Estocolmo. Merparten av filmen spelades in på hotellen Rocas Rojas och Monte Rojo. Min egen familj besökte alltid det senare. Jag minns inte om jag var där vid nio eller tio tillfällen fram till början av 1990-talet. Trots att minnena i huvudsak är positiva skulle det dröja ända till 2009 innan jag återvände.

Estraden på Monte Rojo där den klassiska Sun Trip-scenen spelades in för 30 år sedan.

Den nationalromantiska traditionen att döpa nya landvinningar efter sitt eget land eller att planlägga koloniala städer med sin egen huvudstad som mall går långt tillbaka i tiden. När James Cook kom till Australien benämnde han först hela kontinenten för New South Wales. Holländarna kallade den största staden inom den nederländska territoriet på Amerikas västkust för New Amsterdam. När samma folk tidigare hade koloniserat delar av Indonesien hade de även låtit bygga en stad kallad Batavia, nuvarande Jakarta, som till punkt och pricka skulle likna Amsterdam med öppna kanaler istället för gator. Det tropiska klimatet tillsammans med den smuts som samlades i kanalerna gjorde dock att malariamyggorna trivdes bättre än invånarna. När svenska charterturister under 1970-talet började kolonisera delar av Spanien gjorde de precis likadant. Istället för att låta oss påverkas av den spanska kulturen försökte vi svenskar, likt kristna missionärer, att införa svensk matsedel och inte minst vår egen svenska dygnsrytm på de semesterorter där vi samlades. San Augustin, eller Nuevo Estocolmo som Lasse Åberg alltså valde att kalla det, är kanske det bästa exemplet av alla på detta.

Den givna frågeställningen inför mitt återbesök i San Augustin var huruvida semesterorten någonsin blev ett nytt Stockholm eller inte. Fortsatte svenskarna att resa hit eller avtog det hela i samband med att de svenska barnfamiljerna börja grunda nya svenskkolonier i Sydostasien?

Det första som slår mig när jag efter cirka 20 års frånvaro återser mitt gamla semesterparadis är att det inte är mycket som har förändrats. Medan övriga semesterorter på ön har fortsatt att expandera verkar tiden ha stått mer eller mindre still i San Augustin. En viss uppsnyggning har skett men i övrigt ser allt precis likadant ut som för 20 år sedan. Det överdimensionerade shoppingcentret står där som en gräslig betongkoloss, fortfarande bara till 25 % belagt med affärer. Hotellen och restaurangerna är desamma, inklusive den vilda västern-inspirerade Pizzerian Loopy's som en gång i tiden var det coolaste ställe som jag varit på. När jag redan första kvällen besöker restaurangen inser jag även att såväl menyn som personalen har hållits intakt.

Vad gäller San Augustins allmänna Sverigeanknytning kan jag snabbt konstatera att den ligger på en fortsatt hög nivå. Samtliga restaurangers matsedlar finns givetvis på svenska, de flesta kypare och affärsinnehavare skulle enkelt klara åtminstone C-nivån på SFI (Svenska För Invandrare) och du kan utan problem stoppa för en grillad med mos om du fortfarande känner dig lite hungrig när du halkar hem från dansbandskvällen på Skandinaviska Baren. Även om det fortfarande kryllar av svenskar i San Augustin förefaller det som att barnfamiljerna till stor del har försvunnit och ersatts av ett äldre klientel. Efter att ha funderat en del på orsakerna till detta slår det mig att det nog till stor del är samma personer som fortfarande besöker San Augustin. Enda skillnaden är att de, precis som jag, har blivit 20 år äldre. För att förklara varför så många svenskar väljer att ständigt återkomma till just San Augustin måste vi dock gå ytterligare en bit tillbaka i tiden, närmare bestämt till slutet av 1960-talet.

Historien kring de tidigare nämnda lägenhetshotellen där Sällskapsresan spelades in, Monte Rojo och Rocas Rojas, är intressant ur flera perspektiv. Det kuperade område där dessa komplex uppfördes ägdes ursprungligen av en spansk greve. 1966 ansökte SAF (Svenska Arbetsgivarföreningen) om tillstånd av Riksbanken för att få föra ut pengar för inköp av mark i San Augustin. Avsikten var att skapa ett rekreationscenter för anställda vid svenska företag. Området skulle inkludera såväl grönområden och träningsanläggningar som bostäder för patienter med diverse arbetsskador. Driften utökades snart till att även omfatta hotellverksamhet och området, som fick namnet Rocas Rojas, växte snabbt. Mellan 1969 och 1973 uppfördes inte mindre än 393 fristående lägenheter, så gott som samtliga med en oklanderlig utsikt över Atlanten. Allting har dock inte gått smärtfritt under årens lopp. Åsikterna kring hur anläggningen ska skötas har gått isär och under 1970-talet tvingades SAF sälja Monto Rojo-området för att fortsatt kunna finansiera det alltmer omfattande Rocas Rojas-projektet. Den dåvarande riksbankschefen motsatte sig dessutom att svensk valuta användes för upphandling i utlandet och vägrade vid ett tillfälle till och med att ta emot en delegation från SAF som hade ansökt om ett möte för att diskutera saken. Tiderna förändras dock och idag står inte längre svenska företag utan istället privatpersoner som huvudägare för merparten av lägenheterna. Att inte mindre än 75% av dem är kvar i skandinavisk ägo innebär dock att det fortfarande kommer väldigt många svenska resenärer till San Augustin. Det ska i detta avseende även påpekas att många av lägenheterna har ägts av samma företag eller familjer under lång tid vilket har medfört att det samma personer återvänder år efter år. För att ytterligare befästa den svenska traditionen på orten inefattar Rocas Rojas-området, förutom rekreationscentret Svenska-Re, även Svenska Kyrkan och en svensk skola.

Rocas Rojas i all ära. Den absoluta centralpunkten för kanariesvenskarna ligger ändå högst upp i det tidigare omnämnda shoppingcentret. Det rör sig om Lenas IT-cafe som under devisen "Snus, mus och brännvin" erbjuder såväl storbildsvisningar av V75 och Sportspegeln som svenska starkvaror.

Det till utseendet gräsliga shoppingcentret i San Augustin Här finner man bland annat restaurangerna Mälaren och Tre Hjärtan, Skandinaviska Klubben, Sibylla, Lenas IT-café och såklart Peppes Bodega där de i Sällskapsresan serverade 80-procentig rom på vinflaska.

...och jag som har letat igenom hela jävla Nuevo Estocolmo efter lite schysst käk.

Oavsett vad man i allmänhet tycker om det svenska inflytandet på spanska charterorter har åtminstone jag svårt att värja mig för den lite smaklösa charm som man möts av i San Augustin. Det här känns fortfarande som ett tryggt semesteralternativ för den som inte söker något annat än fint väder, friska atlantbad och oklanderlig avslappning. Med facit i hand kan jag konstatera att Lasse Åbergs föreställning om ett nytt Stockholm på Gran Canaria har fallit väl ut. Den svenska flaggan fladdrar fortfarande högst i San Augustin. Återstår att se om den gör det när jag återvänder om ytterligare 20 år.