Alex och Constantin Veis, Fantastic Something

På 1990-talet fanns det en uppsjö svenska band som sålde merparten av sina skivor i Japan. När delar av den popkulturella eliten fnissade åt den japanska fascinationen för svensk popmusik kommenterade Per Sunding japanernas smak med att de, till skillnad från oss svenskar vid det tillfället, faktiskt inte hade smurfhits etta på sin albumlista. Ytterligare ett tecken på de japanska popkonsumenternas goda smak och förmåga att ständigt ligga lite före resten av världen är den uppmärksamhet som de under 1980-talet ägnade åt bandet Fantastic Something.

Jag har utan resultat googlat mig igenom hela det världsomspännande nätet efter en bild på någon av de två medlemmarna i Fantastic Something. Skygga popgenier skyr uppenbarligen digitalkamerorna. Jag gillar det. Bröderna Alex och Constantin Veis. Födda i USA, uppvuxna i Grekland och senare verksamma i England. På 1980-talet bildade de Fantastic Something som blev en del av det mytomspunna él records. För några år sedan släppte de varsitt fantastiskt minialbum på det Madrid-baserade skivbolaget siesta records. Genier i ordets rätta bemärkelse. Att de knappt verkar existera på internet bör nog snarast ses som ett tecken på deras förmåga att sätta musiken och lyssnaren i centrum istället för dem själva. Det sägs ofta att kunskap ytterligare kan förhöja en upplevelse. Om man känner till tjockleken på ekfaten som den där whiskysorten lagrats i så smakar slutprodukten lite bättre. Jag är den förste att skriva under på det. I det här fallet är det dock snarare så att okunskapen om det ovan nämnda brödraparet ytterligare spär på mitt intresse för den musik som de har skapat.

Det jag tidigare skrev om att det inte finns några bilder på bröderna Veis på internet är inte helt korrekt. Det finns faktiskt rörliga bilder på dem. Det är åtminstone vad jag tror. Jag kan varmt rekommendera youtube-klippet från Fantastic Somethings video "If she doesn’t smile". Jag förutsätter att det är Alex och Constantin som lämnar in sin bil på lagning i videon och jag har en klar uppfattning om vem som är vem av dem. Det är Alex som kör bilen medan den yngre brodern Constantin sitter bredvid och stolt visar upp sin frisyr och sin fina Lacoste-piké. Det måste vara så. En bild hade kunnat bevisa att jag har rätt men det finns som sagt var ingen. Till dess att någon har bevisat motsatsen bestämmer jag därför att det är Alex som kör bilen medan Constantin sitter bredvid.

Referenslistan vad gäller bröderna Veis och Fantastic Somethings musik behöver inte göras särskilt lång. De beskrivs ofta som ett oberoende alternativ till Simon & Garfunkel. Jag är inte helt säker på vad som menas med oberoende i det här fallet men kopplingen till Paul Simons låtsnickeri på Simon & Garfunkels första skivor känns otvivelaktig. Det bör dock påpekas att brödernas röster, i synnerhet Constantins, ligger så långt från Art Garfunkels klockrena stämma som man någonsin kan komma. På minialbumet Memory-La sjunger Constantin Veis så tyst han någonsin kan. Att rösten trots det spricker på i stort sett varje versrad bidrar dock bara till att underbygga den melankoliska stämning som målas upp av såväl musiken som texterna. Det är svårt att inte känna sympati för Constantin Veis och hans bleknande pojkrumsdrömmar.

where is the time if my heart runs dry
here there’s so much to see
I won’t live forever
one more year slipping by
one more cheer, one more try

Constantin Veis – Where Is the Time

Memory-La släpptes på CD men även på en genomskinlig vinyltia. Eftersom jag tidigare endast har ägt vinylutgåvan trodde jag att det sentimentalknastriga ljudet berodde på den transparanta vinylens tveksamma kvalitet. Nu har jag till min glädje upptäckt att ljudkvaliten är precis densamma på CD-utgåvan.


each night I break down, I lie on my bed
memories fading, my eyes turning red
every teardrop like wine
are you near, are you far?
make a wish on a falling star
me, one more scar
nothing new
it’s so sad to go through our lives
like a circus act throwing knives
every fall painful to recall

Constantin Veis - Different Side of Mine

Ungefär samtidigt som Memory-La kom ut släppte siesta även en femspårs-EP med Alex Veis, dock under namnet The Waving Tree. Även om EP:n som helhet inte riktigt kan mäta sig med Memory-La är titelspåret A Sunday Afternoon en av de mest knäckande poplåtar jag har hört. Musiken är lättillgänglig och låten skulle kanske kunnat leta sig in på hitlistorna om den hade släppts och marknadsförts på ett annorlunda sätt. Nu spelar det kanske ingen roll. Jag önskar att jag kunde hänvisa till ett youtube-klipp men något sådant finns tyvärr inte i det här fallet.

Eftersom jag egentligen inte vet någonting om vare sig bröderna Veis historia eller vad de pysslar med idag finner jag ingen anledning att vidare skriftligen redovisa min passion för deras musik. Jag kommer dock inom kort att bränna ner några exemplar av en cd-rom med mina 13 favoriter av Fantastic Something, The Waving Tree och Constantin Veis. Den av mina otaliga läsare som skriver något meningsfullt, snällt eller elakt, i openstens gästbok kan förvänta sig ett exemplar i brevinkastet.

when you find no strength to fight
when your hair from black turns white
when a story waits forever to be told
just because it can’t be sold
heaven knows
when it blows
different sounds
let it show
down below
to a lonely heart

Fantastic Something – Different Sounds