Dekalogen: mina tio hemskaste konsertupplevelser

Jag är inte monarkist och tycker inte att den svenska nationaldagen är värd att fira. Fram till dess att det svenska landslaget i eftermiddag springer in på Råsunda för att möta Island motsäger jag mig alla nationalistiska tendenser i samhället. Så istället för att delta i något av de kommunala nationaldagsfirandena har jag valt att sitta inne i lägenheten och skriva ett inlägg till det här forumet. Jag har en del idéer om fler upptäcktsresor i Småland men tills vidare får ni hålla tillgodo med ytterligare ett inlägg om musik. Jag vet att jag är lite väl fixerad vid listor. I det här fallet har jag dock valt att vända på det hela och fokusera på musikaliska upplevelser som varit riktigt dåliga. I en del fall rör det sig om faktiska besvikelser medan det i andra mer har handlat om att få mina fördomar bekräftade (få saker är mer självförverkligande). För att ytterligare tydliggöra hur otäcka nedanstående konserter var bör jag kanske påpeka att jag även har sett artister som Tomas Ledin, Nordman och Anders Glenmark men att dessa inte ens platsade på listan. Här följer alltså en redogörelse över mina tio hemskaste konsertupplevelser, med ett visst fokus på de första tre eftersom de står i en särklass.

1. Arab Strap, Smålands Nation, Lund, 2000
Det fanns en tid då skotska Arab Strap regelmässigt nämndes i samma sammanhang som Belle & Sebastian. Somliga indiefascister påstod till och med, på samma tröttsamma sätt som många hävdar Joy Divisions överlägsenhet i jämförelse med New Order, att Arab Strap var bättre än sina kompisar från Glasgow. Hyckleriet kring Arab Strap späddes på ytterligare av tidningen pops lista över årets bästa skivor 1998. Arabs Straps ”Philophobia” hade placerats som fyra medan Belle &Sebastians ”The Boy with the Arab Strap” kom först på tolfte plats. Idag vet vi att det faktum att Arab Strap och Belle & Sebastian kommer från samma stad och säkert har delat ett helrör på någon förfest inte legitimerar en jämförelse dem emellan. Det räcker att lyssna på deras skivor för att förstå varför. Påverkad av vad flera utomstående sagt om Arab Strap hade jag ändå, någon gång på våren år 2000, tagit mig till Smålands Nation för att se dem spela live. Redan då plektrumet mötte strängarna första gången insåg jag mitt misstag. Det hela utvecklade sig till den i särklass sömnigaste tillställning jag någonsin tagit del av. Trots att jag stod ganska nära scen såg jag inte särskilt mycket av sångaren Adrian Moffat. Det var först någon gång i mitten av konserten, sedan jag knuffat mig fram bland alla säckiga skäggrockare, som jag insåg att Moffat faktiskt låg i fosterställning i ett hörn av scenen och sjöng. Som tur var somnade han innan det blev tal om extranummer.

2. Laleh, Folkets Park, Huskvarna, 2005-10-21
Jag har egentligen ingenting direkt emot spralljoxen Laleh från Göteborg. Hon vill mig inte något ont och jag måste erkänna att jag tycker att åtminstone en av hennes låtar är ganska bra. Jag var dock inte särskilt hoppfull när Laleh, strax efter en rolig halvtimme med I’m from Barcelona, studsade in på teaterladans scen i Huskvarna. Med sig hade hon en trummis och en kontrabasist. Laleh log mot publiken och sade att hon tyckte av vi var söta (jag stod ganska långt bak så hon såg troligtvis inte mig). Hon spelade några låtar och sjöng på olika språk men den mesta av tiden spenderade hon med att prata om sin basist, som tydligen var singel, och om kärleken hon kände till publiken. Helt plötsligt kom Laleh på en ny låtidé som hon ville dela med sig av. Tre av stackarna som stod i främsta ledet tvingades lämna ifrån sig sina namn och sedan snickrade låtskrivaren Laleh ihop en skojig sång med hjälp av dem. Låten gick något i stil med:

Peter, Christopher och Annika. Peter, Christopher och Annika. Peter, Christopher och Annika, åkte till Huskvarna för att se en konsert, solen sken, de var så söta. Peter, Christopher och Annika. Peter, Christopher och Annika…

Publiken var minst sagt imponerad. Tänk att Laleh kan låna tre namn och snickra ihop en hit så snabbt. Lite som att koka soppa på en spik kan tyckas. Själv kände jag mig bara mer och mer provocerad. Konserten avslutades sedan med att några medlemmar från I’m from Barcelona stormade scenen. Det skapades ett slags jamsession där Laleh själv ville prova att spela alla instrument. Vid det laget hade jag dock tryckt in mina öronproppar så långt att inte kunde höra vad som pågick. Kontentan av konsertupplevelsen är ändå att smörja är och förblir smörja även om den framförs av en ung kvinnlig artist som tidigare samma höst av vissa beskrivits som en ny Cornelis Wreswijk.

3. Vrävarna, Folkets Hus, Limmared, 1999-02-27
Bögfest i bastun, Lapa hårig gubbaröv och Kukfettan Herman är några av Boråsbandet Vrävarnas kändaste och mest folkkära låtar. Vid tidpunkten för ovanstående konsert sträckte sig min egen kunskap om Vrävarna dock inte längre än till en liten annons i Expressen Fredag där det angavs att bandet skulle göra en spelning på Folkets Hus i Limmared. Jag vet dock inte riktigt varför eller på vilket sätt som jag hamnade där den kvällen. Redan vid ankomsten insåg jag att jag kanske inte riktigt tillhörde rätt målgrupp. Jag var rädd att få stryk av bandets hangarounds men stannade trots det till dess att spelningen hade startat. Det visade sig dock vara långt värre än vad jag hade kunnat tro. Min första tanke var att det påminde lite om Genesis eftersom det var trummisen som sjöng. Liknelsen upphör dock där. Dålig publikstillströmning och kasst ljud hindrade tyvärr inte Vrävarna från att dra av flera av sina hemska låtar om tidelag, masturbation och sodomi. Roligt kan tyckas men humorn gick nog inte hem varken hos mig eller hos någon av de andra åtta betalande. Frågan vem fan som bokade in Vrävarna till den där spelningen kvarstår än idag. Efter att ha sökt lite på Internet hittade jag faktiskt följande information på en sida som handlar om bandet:

”I en ort inte långt ifrån medlemmarnas födelseorter, Limmared, skulle det bokas in ett band till ett lokalt arrangemang på Fokus (Folkets Park-liknande ställe). Då bokade man in Vrävarna utan att ha hört deras musik, man hade bara hört att det var ett nytt ungt och bra band från Borås. Det blev givetvis succé när de första de gjorde var att gå upp stupfulla och moona inför publiken för att sedan riva av alla hits!”

Vad jag själv gjorde i Fokus den där kvällen minns jag som sagt var inte riktigt. Eventuellt trodde jag att Vrävarna var ett ungt och bra band från Borås. Alla har vi våra lik i garderoben.

4. Soundtrack of Our Lifes, Lundakarnevalen, Lund, 1998
Jag tillhör inte med i SOOL:s fanclub. Bortsett från tre eller fyra spår på deras första skiva uppfattar jag deras låtmaterial som obarmhärtigt trist. Trots det har jag vid ett flertal tillfällen sett dem spela live och faktiskt uppskattad deras framträdanden. Förutsättningarna för en bra konsert var goda och jag minns att Ebbot verkligen försökte få igång den månghövdade publiken den där kvällen i Lund. Det var dock ingen som dansade, spelade luftgitarr eller ens sjöng med i låtarna. Jag vet inte vad som saknades men det kändes som att alla stod och väntade på att konserten skulle ta slut. Själv hade jag skrapat upp knät under en fotbollsmatch tidigare på dagen. Det läckte en blandning av grus, var och blod från knät och trots att det kliade något helt obeskrivligt kunde jag, på grund av att det var så packat med folk, inte ens böja mig ner för att klia på såret. Det här var en hemsk kväll.

5. Runez, Folkets Hus, Limmared, 2004
Efter Kent och möjligtvis bob hund är Runez det band som jag har sett vid flest tillfällen. Spelningarnas höjdpunkt har alltid varit deras avslutande 10-minutersversioner av ”I can jive”. På juldagen 2004 var vi ett glatt gäng som helt i onödan plågade oss igenom över en timme med gamla klassiker för att få höra just den låten. Trots att jag själv stormade scenen vid åtminstone två tillfällen vägrade bandet att spela ”I can jive”. Just därför platsar Runez på den här listan.

6. Sideshow Bob / Loosegoats, Blekinge Nation, Lund 1998
På samma sätt som jag fortfarande inte har fått grepp om uttrycket emo förstod jag aldrig den svenska lo-fi-vågen (det är väl så det kallas) under 90-talet. Eftersom de äntrade scenen efter fantastiska Dipper blev det naturligtvis extra svårt för de båda Lundabanden att övertyga mig om deras respektive storhet.

7. Audioweb, Ullevi, Göteborg, 1997-08-02
Besvikelsen var enorm när Manic Street Preachers, i vanlig ordning, ställde in sin tilltänkta spelning som förband åt U2 på Ullevi. Situationen förvärrades sedan ytterligare av deras ersättare. Jag hade aldrig tidigare hört talas om Audioweb och om jag ska vara ärlig så har jag aldrig hört ett knyst om dem efter den där spelningen. Deras framträdande på Ullevi var i vilket fall som helst lika dåligt som manuset till TV-serien Saltön.

8. Hasses Hot Hats, Nya Skärgården, Jönköping, 2003
Nya skärgården är en vacker båt som ligger i Jönköpings hamn. Om du har otur kanske din chef bjuder med sig personalen på trerätters middag med tillhörande uppträdande på båten. Jag tror att det kallas kryssning men i själva verket lämnar båten aldrig det inre hamnområdet. Efter en otäck middag hoppades jag att Hasses Hot Hats framträdande skulle rädda kvällen men så blev det inte.

9. Fireside, Rådhusparken, Jönköping, 2003
Trots trevligt sällskap och en ganska rolig cover av Blue Monday lyckades inte Fireside övertyga mig om deras påstådda storhet. Jag tycker fortfarande att de är skittråkiga.

10. Teddybears Sthlm, Otten, Norrköping, 2004
Patrik Arve sjöng karaoke inför ett gäng glada tonåringar i Norrköping samtidigt som övriga bandmedlemmar tävlade i att hitta de coolaste rockposerna. Till och med Idol och Fame Factory är mer punk än Teddybears Sthlm.