Efter vinterns oväntade resa till Gran Canaria har Openstenredaktionen valt att mjukstarta sommarsäsongen med en något kortare utflykt. Sommaren 2007 gjorde jag ett uppmärksammat besök i det lilla brukssamhället Klavreström i Uppvidinge kommun. Här kommer äntligen den andra delen i Openstens reportageserie om småländska utflyktsmål.
Det har sällan varit min ambition att göra en lång historia kort men den här gången ska jag försöka att hålla ner mängden bakgrundsinformation något. En regnig eftermiddag förra sommaren hade jag av en tillfällighet vägarna förbi det lilla samhället Lekeryd, någon mil väster om Huskvarna i Jönköpings kommun. Vid ett enskilt beläget hus strax intill en gigantisk potatisåker hade det till min stora förvåning samlats en inte oansenlig grupp människor. Min färdkamrat förklarade för mig att det rörde sig om tillresta turister, en del till och med utan lokalanknytning, som köade för att köpa mjukglass. Vi hade tyvärr inte möjlighet att stanna men jag bestämde mig för att göra ett återbesök i lilla Lekeryd när tillfälle gavs.
Enligt information på Lekerydskioskens hemsida tillhandahåller de ”Sveriges godaste mjukglass”. Efter ett flertal djupintervjuer med personer från trakten har jag fått veta att folk reser ända från Nässjö och Eksjö, ja till och med från Sävsjö, Aneby och Ekenässjön, för att klämma en våffla med mjukglass och tutti frutti-strössel vid Lekerydskiosken. Jag har, vilket jag snart ska återkomma till, en viss erfarenhet av välrenommerade glasscaféer sedan tidigare och känner därför till vilken dragningskraft som sådana kan ha. Lekerydskiosken skiljer sig dock från de flesta andra välbesökta glasskiosker. Den främsta skillnaden är naturligtvis läget. Jag är väl bekant med samhällen av Lekeryds karaktär och vet att de sällan lockar till sig några större anhopningar av turister. Välbesökta glasskiosker ligger dessutom oftast i anslutning till turisttäta hamnområden eller vid lummiga torg i storstäder. Lekerydskiosken, som istället är belägen mer eller mindre mitt på en potatisåker i utkanten av en liten ort i ett glesbygdsområde, bör därför ses som en uppenbar motpol till ovan beskrivna glassåterförsäljare. Att en sådan inrättning lockar så mycket folk kan som jag ser det endast tyda på att de serverar fantastiskt god glass. Det finns endast ett sätt att få reda på om detta är ett korrekt antagande. En söndag i april när vårvärmen äntligen hade infunnit sig gjorde jag därför slag i sak, drog på mig gummistövlarna, tryckte upp en rejäl mullbänk och begav mig till Lekeryd för att äta glass och eventuellt mocka lite skit.
I en artikel från nättidningen Jnytt.se, daterad den 9 april 2008, uppges det att Lekerydskiosken säljer inte mindre än 1500-2000 mjukglassar per helg om det är fint väder. Trots att jag har sett köbildningen utanför glassluckan undrar jag om det verkligen kan stämma. 2000 mjukglassar i lilla Lekeryd! När jag själv, tillsammans med två vänner som jag snart ska återkomma till, anländer till kiosken är det ingen som helst kö vid luckan. Vi inhandlar snabbt varsin våffla med strössel och slår oss ner på en träbänk och blickar ut över den närbelägna åkern. Vi hinner dock inte mer än sätta oss förrän det stannar ytterligare några bilar vid kiosken. Tio minuter senare är det verkligen full rulle och den lilla uteserveringen fylls snabbt med glassugna sällskap från diverse småländska avkrokar.
Jag har, som jag tidigare nämnde, en hel del erfarenheter från omtalade glasscaféer både i och utanför Sverige, däribland det ytterst välbesökta Tre Toppar strax utanför Varberg, Sveriges kanske allra kändaste glasscafé Smultronstället vid Göta Kanal i Söderköping samt det mångfaldigt prisbelönta Heladería Llinares på Plaza de la Reina i Valencia. Problemet är dock att dessa erfarenheter främst grundar sig på förtäring av så kallad kulglass med olika smaker. Som tur är har jag inför resan till Lekeryd kallat in experthjälp. Panelen som ombeds hjälpa till att bedöma Lekerydsglassen består av den småländska glasskonnässören Fröken Olsson samt den grekiske gottegrisen Konstantinos, båda två med väldokumenterade kunskaper inom området. Det krävs dock ingen längre överläggning innan vi enas om att glassen smakar förträffligt. Det som uppenbart skiljer Lekerydsglassen från annan mjukglass är inte smaken utan den mjukfluffigt luftiga konsistensen. Jag avstår ofta från mjukglass eftersom den inte sällan lämnar efter sig en rejäl huvudvärk, en effekt som min mor alltid har benämnt som köldchock. Några sådana biverkningar märker jag dock inte alls av efter att ha tryckt i mig en rejäl laddning Lekerydsglass. Fröken Olsson och Konstantinos instämmer i mina lovord och panelens sammanlagda betyg på glassupplevelsen, inkluderat den fina utsikten över potatisåkern och de närbelägna ladugårdarna, blir därför mycket högt. Jag vill dessutom ge en extra guldstjärna till kioskens fina lakritsströssel som är av en typ som jag aldrig tidigare har smakat.
Innan vi lämnar Lekerydskiosken frågar jag personalen vad det är som skiljer deras mjukglass från andra leverantörers glass. Frågan är uppenbart känslig och det enda egentliga svar jag får är ett kort ”jag vet inte”. Det är därför inte svårt att förstå att det rör sig om topphemliga recept och tillagningsmetoder. Vilka effekter det skulle få på lilla Lekeryd om dessa läckte ut vågar jag inte ens tänka på.
