Opensten – anakronismernas plats på nätet

Jag beskylls inte sällan för att vara omodern och teknikfientlig. För några dagar sedan gick det till och med så långt att en kompis kallade mig för en ”anakronistisk fossil”. Jag har egentligen inte något emot att vara en sådan. Det är åtminstone bättre att vara anakronistisk än kvasiintellektuell, något som jag också har beskyllts för att vara. Anakronistisk eller inte, för att visa att även jag till viss del är uppdaterad på vad som händer i omvärlden har jag valt att här redogöra för mina uppfattningar gällande några mer eller mindre dagsaktuella teman. Eftersom det rör sig om såväl positiva som negativa åsikter redovisas dessa i två separata listor, opensten förordar och opensten förkastar. För att inte framstå som omodern har jag valt att inrikta mig på områden med någorlunda populärkulturell inriktning. Finanskrisen och Obamas tillsättning av ministerposter kommer alltså inte att diskuteras i det här inlägget. Nu till listorna.

Opensten förordar

Vinterstudion
SVT:s stora vintersportsatsning var en succé förra året. Efter den trevliga inledningen på såväl årets längdskidssäsong som den alpina världscupen ser jag nu fram emot skidskyttepremiären i Östersund den 2 december. Laget bakom SVT:s vintersportsbevakning är väldigt professionellt. Jag är övertygad om att Pops, Strand, Hård, Blomqvist och Grenemark kommer att vara till stor hjälp för att dämpa min rastlöshet och söndagsångest de kommande månaderna.

Indieonesien
Opensten vill passa på att hylla de indonesiska popbanden Mocca och Annemarie. Nu är jag på jakt efter fler fina orkestrar från det asiatiska öriket. Allt talar för att indonesisk indie snart är större än norsk hydro.

Europa Top 12
Förra veckan var Jörgen Persson gäst i Lilla Sportspegeln. Persson har alltid gjort ett mycket sympatiskt intryck och jag ryser fortfarande när jag tänker på hans insats i Peking-OS. I samband med OS-succén redogjorde Staffan Lindeborg för Perssons möjligheter att kvalificera sig till Europa Top 12. Nu vet jag inte riktigt hur Persson ligger till på rankingen men det skulle vara kul att se honom slå Samsonov vid ytterligare ett tillfälle. Pingis är en lysande TV-sport och Europa Top 12 är ett jävligt coolt namn på en turnering. Tävlingen går av stapeln i Düsseldorf i februari. Openstenredaktionen hoppas på halländskt deltagande.

Elefant Records
Det Madrid-baserade skivbolaget Elefant Records kan möjligen uppfattas som något föråldrat men faktum är att de fortsätter att släppa en hel del intressant material. Coopers nya singel är fantastisk och Speedmarket Avenue är faktiskt ganska trevliga. Nu måste jag få tag på deras senaste singelsläpp med brittiska The Gentle People.

Ragnar Dahlberg
Jag läste att Ragnar Dahlberg har blivit uppsagd från SVT på grund av ett besparingsprogram. Det är verkligen synd. Dahlberg utgjorde en sund motpol till de flesta av SVT:s övriga programledare som antingen är överkäcka eller bara allmänt jobbiga (Settman, Kronér, Luuk). Jag hade gärna sett fler Gokväll med Ragnar Dahlberg. Förhoppningsvis får jag chansen att återuppleva Café Norrköping i Minnenas Television.

Opensten förkastar

Fotbollsgalan
Galamiddagar är så långt ifrån idrott man någonsin kan komma. Såväl fotbollsgalan som den allmänna idrottsgalan är inget annat än ett stort hån mot de idrottsintresserade.

Franz Ferdinand
I senaste avsnittet av det mycket trevliga TV-programmet Hype talade både Karin Winther och Fredrik Strage sig varma om Franz Ferdinand. De kände sig uppenbarligen spända inför såväl den nya skivan som bandets spelning i Stockholm den 15 november. Personligen har aldrig förstått Franz Ferdinands stompiga pop. Är det verkligen ingen annan som inser att de är 2000-talets svar på INXS? Vakna Sverige!

The ultimate fighter / UFC
Samtidigt som svenska ungdomar sparkar ihjäl varandra på gatorna visar TV4 varje vecka upptagningar från en kampsport där det mesta verkar vara tillåtet. Jag antar att många tycker att ultimate fighting är coolt. Själv tycker jag att det är beklagligt att sådant här får visas i en marksänd kanal. Fy fan!

Underarmstatueringar
Ibland undrar jag om de europeiska toppklubbarna och deras tränare kräver att spelarna ska vara rejält tatuerade för att platsa i startelvan. Det där med underarmarna kan jag tyvärr inte förstår. Det ser helt enkelt för jävligt ut.

Radio on the TV
Fenomenet har säkert funnits länge men eftersom jag är en anakronistisk fossil har jag upptäckt det först nu. Den som zappar sig igenom det skrala TV-utbudet en vardagsmorgon hamnar förr eller senare på Kanal 5 där de visar radioprogrammet Vakna med The Voice. Jag har högst svårt att ta till mig det där konceptet. Tidigare trodde jag att meningen med radiosändningar var att de medverkande skulle få slippa att tänka på sitt utseende, alternativt att vi mediakonsumenter skulle få slippa att se radioprofilerna i TV-rutan. Nu verkar det dock som att allting har vänts uppochner. Som om detta inte var nog såg jag nyligen i en reklamsnutt på TV (just det på TV) att mitt absoluta skräckprogram, Rix MorronZoo med bäst musik just nu, nu också planerar en TV-lansering. Om någon av mina läsare har en förklaring, den behöver inte vara vetenskapligt förankrad, till varför allt fler radioprogram sänds på TV så är ni välkomna att skriva i gästboken.

Till sist vill jag bara påpeka att det där otäcka programmet med Pontus Gårdinger som går på Kanal 5 står i en sådan särklass att det inte ens platsar på listan.

Slutsats
Det här inlägget blev ett fundamentalt misslyckande. Efter att ha läst igenom och begrundat det som jag själv har skrivit inser jag att mina listor i själva verket bara bekräftar att jag är en anakronistisk fossil. Tur för mig att jag inte har någonting emot att vara en sådan.

Alex och Constantin Veis, Fantastic Something

På 1990-talet fanns det en uppsjö svenska band som sålde merparten av sina skivor i Japan. När delar av den popkulturella eliten fnissade åt den japanska fascinationen för svensk popmusik kommenterade Per Sunding japanernas smak med att de, till skillnad från oss svenskar vid det tillfället, faktiskt inte hade smurfhits etta på sin albumlista. Ytterligare ett tecken på de japanska popkonsumenternas goda smak och förmåga att ständigt ligga lite före resten av världen är den uppmärksamhet som de under 1980-talet ägnade åt bandet Fantastic Something.

Jag har utan resultat googlat mig igenom hela det världsomspännande nätet efter en bild på någon av de två medlemmarna i Fantastic Something. Skygga popgenier skyr uppenbarligen digitalkamerorna. Jag gillar det. Bröderna Alex och Constantin Veis. Födda i USA, uppvuxna i Grekland och senare verksamma i England. På 1980-talet bildade de Fantastic Something som blev en del av det mytomspunna él records. För några år sedan släppte de varsitt fantastiskt minialbum på det Madrid-baserade skivbolaget siesta records. Genier i ordets rätta bemärkelse. Att de knappt verkar existera på internet bör nog snarast ses som ett tecken på deras förmåga att sätta musiken och lyssnaren i centrum istället för dem själva. Det sägs ofta att kunskap ytterligare kan förhöja en upplevelse. Om man känner till tjockleken på ekfaten som den där whiskysorten lagrats i så smakar slutprodukten lite bättre. Jag är den förste att skriva under på det. I det här fallet är det dock snarare så att okunskapen om det ovan nämnda brödraparet ytterligare spär på mitt intresse för den musik som de har skapat.

Det jag tidigare skrev om att det inte finns några bilder på bröderna Veis på internet är inte helt korrekt. Det finns faktiskt rörliga bilder på dem. Det är åtminstone vad jag tror. Jag kan varmt rekommendera youtube-klippet från Fantastic Somethings video "If she doesn’t smile". Jag förutsätter att det är Alex och Constantin som lämnar in sin bil på lagning i videon och jag har en klar uppfattning om vem som är vem av dem. Det är Alex som kör bilen medan den yngre brodern Constantin sitter bredvid och stolt visar upp sin frisyr och sin fina Lacoste-piké. Det måste vara så. En bild hade kunnat bevisa att jag har rätt men det finns som sagt var ingen. Till dess att någon har bevisat motsatsen bestämmer jag därför att det är Alex som kör bilen medan Constantin sitter bredvid.

Referenslistan vad gäller bröderna Veis och Fantastic Somethings musik behöver inte göras särskilt lång. De beskrivs ofta som ett oberoende alternativ till Simon & Garfunkel. Jag är inte helt säker på vad som menas med oberoende i det här fallet men kopplingen till Paul Simons låtsnickeri på Simon & Garfunkels första skivor känns otvivelaktig. Det bör dock påpekas att brödernas röster, i synnerhet Constantins, ligger så långt från Art Garfunkels klockrena stämma som man någonsin kan komma. På minialbumet Memory-La sjunger Constantin Veis så tyst han någonsin kan. Att rösten trots det spricker på i stort sett varje versrad bidrar dock bara till att underbygga den melankoliska stämning som målas upp av såväl musiken som texterna. Det är svårt att inte känna sympati för Constantin Veis och hans bleknande pojkrumsdrömmar.

where is the time if my heart runs dry
here there’s so much to see
I won’t live forever
one more year slipping by
one more cheer, one more try

Constantin Veis – Where Is the Time

Memory-La släpptes på CD men även på en genomskinlig vinyltia. Eftersom jag tidigare endast har ägt vinylutgåvan trodde jag att det sentimentalknastriga ljudet berodde på den transparanta vinylens tveksamma kvalitet. Nu har jag till min glädje upptäckt att ljudkvaliten är precis densamma på CD-utgåvan.


each night I break down, I lie on my bed
memories fading, my eyes turning red
every teardrop like wine
are you near, are you far?
make a wish on a falling star
me, one more scar
nothing new
it’s so sad to go through our lives
like a circus act throwing knives
every fall painful to recall

Constantin Veis - Different Side of Mine

Ungefär samtidigt som Memory-La kom ut släppte siesta även en femspårs-EP med Alex Veis, dock under namnet The Waving Tree. Även om EP:n som helhet inte riktigt kan mäta sig med Memory-La är titelspåret A Sunday Afternoon en av de mest knäckande poplåtar jag har hört. Musiken är lättillgänglig och låten skulle kanske kunnat leta sig in på hitlistorna om den hade släppts och marknadsförts på ett annorlunda sätt. Nu spelar det kanske ingen roll. Jag önskar att jag kunde hänvisa till ett youtube-klipp men något sådant finns tyvärr inte i det här fallet.

Eftersom jag egentligen inte vet någonting om vare sig bröderna Veis historia eller vad de pysslar med idag finner jag ingen anledning att vidare skriftligen redovisa min passion för deras musik. Jag kommer dock inom kort att bränna ner några exemplar av en cd-rom med mina 13 favoriter av Fantastic Something, The Waving Tree och Constantin Veis. Den av mina otaliga läsare som skriver något meningsfullt, snällt eller elakt, i openstens gästbok kan förvänta sig ett exemplar i brevinkastet.

when you find no strength to fight
when your hair from black turns white
when a story waits forever to be told
just because it can’t be sold
heaven knows
when it blows
different sounds
let it show
down below
to a lonely heart

Fantastic Something – Different Sounds

Bexells talande stenar

”I början var ordet, och ordet var hos Gud och ordet var Gud. Det fanns i början hos Gud. Allt blev till genom det och utan det blev ingenting till av allt som finns till.”



Jag läste nyligen i en svensk dagstidning att Sverige har fler runstenar än något annat land. Antalet runstenar inom nuvarande Sverige uppgår till 2270 mot endast 138 i Norge och 400 i Danmark. Bra så långt alltså. Traditionen att hamra in tänkvärdheter och personliga deviser i stenar och berghällar går långt tillbaka i tiden. Tyvärr har denna fina svenska sedvänja till stor del gått förlorad efter Gutenbergs revolutionerande uppfinning på 1450-talet. Det finns dock ett lysande undantag. Openstenredaktionen fyllde kaffetermosen och gav sig iväg till bokskogarna utanför Grimeton i Halland för att ta sig en närmare titt på ett näst intill okänt svenskt kulturarv, Bexells talande stenar.

Den halländske godsägaren och riksdagsmannen Alfred Bexell (1831-1900) lät i slutet av 1800-talet hugga in ett stort antal ordsträv och tänkvärdheter på klipphällar och stenar på sina ägor utanför Grimeton i närheten av Varberg. Inristningarna, som vittnar om såväl lärdom som språklig finurlighet, är enligt min mening ett fantastiskt kulturarv. Enligt uppgifter från en turistbyrå i Varberg har man hittills hittat cirka 160 ordstäv eller längre inskriptioner och 560 namn på diverse filosofer, vetenskapsmän och statsmän inristade i stenar och på klippväggar i bokskogen utanför Grimeton. Eftersom nästan samtliga stenar i den till synes orörda skogen är täckta av mossa kan man dock anta att det finns många fler inskriptioner som ännu väntar på att bli upptäckta. Inristningarna är spridda över ett nästan fyra kvadratkilometer stort område i den vackra bokskogen. De talande stenarna föll i glömska efter Bexells död men återupptäckes enligt uppgift på 1920-talet av en familj som var på utflykt i skogen.

Det finns en hel del att säga om de personer och de tänkvärdheter som bokstavligt talat står huggna i sten runt om i skogen. Eftersom jag saknar Alfreds Bexells språkliga finess väljer dock att låta stenarna tala för sig själva.

Den intresserade kan klicka på bilderna för att förstora dem.


"Säg icke alt hvad du vet men vet alltid hvad du säger"


"Ett godtt samvete är bättre än två wittnen"


"Den mest bildade är icke den som besitter de flesta kunskaper utan den som har de minsta fel"


"Apa är och förblifver apa äfven om hon prydes med gyllene smycken" följt av "Det är försent att spara maten när man ser botten i faten"


"Lättja är djefvulens hufvudkudde"


Ett exempel på en av de stenar där Bexell har ristat in namn på personer. I det här fallet rör det sig om Messenierna, P.J Höppener (publicist och politiker under Gustav III) och Wickenberg (svensk 1800-talskonstnär).

Andra exempel på inristade tänkvärdheter:

"På botnen af nöjets bägare ligger ångerns drägg"

"Medan wi påträffa tusen som äro gnidare finna wi blott en som äro på ett tillbörligt sätt ekonomisk"

"Att förlita på sig sielf är att fördubla sin förmåga"

"Bättre slinta med foten än med tungan"

"Den som i sälskap blott tänker på att vara rolig blir snart tråkig"

Bexells talande stenar är ett perfekt utflyktstips för den rastlöse semesterfiraren. Ett besök i boksgogen kan dessutom enkelt kombineras med två andra närliggande svenska kulturarv, lågprisvaruhuset Gekås i Ullared och den analoga radiostationen i Grimeton som faktiskt är ett av blott 14 svenska världsarv på UNESCO:s lista. Openstenredaktionen kommer naturligtvis att göra sitt bästa för att äfven Bexells talande stenar hamnar på denna omtalade lista.

Efter att ha besökt Bexells talande stenar funderar jag på att överge bloggforumet till förmån för någon form av hällristning eller steninskription. Nästa inlägg, som troligtvis kommer att handla om det skygga popgeniet Constantin Veis, kommer ni att kunna läsa på en berghäll strax söder om Mårdaklev i Svenljunga kommun.

Vägbeskrivning till Bexells talande stenar:
Det enklaste sättet att hitta till de talande stenarna är att följa skyltarna mot Varbergs Golfklubb (östra banan). Tag in på den lilla vägen som löper förbi driving-rangen och hål ett (det omtalade par fem-hålet där man inte vill hooka utslaget). Fortsätt sedan på grusvägen in den stora bokskogen. Vägen blir allt sämre ju längre in i skogen du kommer men det är inte så mycket att göra åt. Om du har ett terränggående fordon så är det en klar fördel. När du känner att du måste ha åkt för långt ska du fortsätta ytterligare fem till tio minuter. När du därefter till sist kommer fram till en liten grusplan mitt inne i skogen så är du framme. Därifrån måste du fortsätta till fots. Eftersom det rör sig om öppen bokskog behöver du inte göra dig besvär med att ta med en machete. Jag rekommenderar dock långbyxor, vandringsstav och en picknickskorg för ett längre besök. Trevlig tur!