Nej, jag kan inget om konst och jag definierar mig verkligen inte som finkulturell (om nu någon gör det). Efter ett otal Spaniensemestrar fyllda till brädden med ligafotboll, ölhävning, tjurslakter och café americano tänkte jag dock att årets visit på den iberiska halvön möjligen skulle kunna kretsa lite mer kring konstnärliga och kulturella teman. Fotbollen kanske kunde bytas ut mot teater, tjurfäktningen mot museebesök, ölet mot rödvin och det utspädda kaffet mot ren espresso.
Trots mina högtflygande planer tvekade jag något då en kompis, två veckor efter min ankomst till San Sebastián, föreslog att vi påföljande morgon skulle besöka den framlidne konstnären Chillida Lekus friluftsmuseum på den baskiska landsbygden strax utanför staden. Jag visste inte mycket om Leku men förutsatte att han var ännu en i raden av pretentiösa skulptörer som jag inte skulle förstå mig på. När jag vaknade den morgonen var jag rejält överhängd efter föregående kvälls öldrickningssejour på barerna i gamla stan. Festen hade varit livad och jag kunde varken minnas när den hade börjat eller slutat. Jag minns dock fortfarande att jag snubblade hem ensam på natten och att jag var aningen tvär sedan en australiensisk surfare hade lyckats fånga en särskild tjejs uppmärksamhet. För honom hade det endast tagit två minuter att lyckas med det där som jag hade ägnat två veckor åt utan att ens komma i närheten av. Fan också! Mot bakgrund av min bakfylla och min tveksamma mentala status insåg jag snabbt att det skulle bli en sådan dag då det inte ens räcker med mina normala fyratimmarspromenader för att hålla svårmodet i schack. Med tanke på detta passade det perfekt att, efter tre espressos, ta bussen ut till ovan nämnda museum.
Innan mitt besök i San Sebastián kände jag som sagt var inte till särskilt mycket om Chillida Leku. Väl där är det dock omöjligt att undvika honom eftersom hans verk dyker upp överallt i staden. Det rör sig oftast om stora robusta skapelser av naturmaterial, urgröpta stenbumlingar eller rostiga metallstycken som genom sin utformning och sin placering möjligen skall ge en föraning om naturens krafter och om människans kamp mot evigheten (jag vill här påpeka att jag överdriver mitt språkbruk något för att verka mer konstintresserad än vad jag i själva verket är). Utöver de artefakter som finns att beskåda i staden och på friluftsmuseet finns även några av Chillidas skulpturer utställda på Guggenheim-musset i Bilbao. Som jag ser det kommer de dock inte alls till sin rätt där, instängda i det överdimensionerade plåtskjul som av många fackmän betraktats som världens främsta museum för modern konst.
Guggenheimmuseet
El peine del viento
Lika illa som Chillidas verk fungerar på Guggenheim lika väl fungerar de utmed havsklipporna i San Sebastián och på de böljande fälten i museeparken utanför staden. Mot bakgrund av mitt tillstånd kändes det fantastiskt att få lämna staden och ge sig ut på landsbygden den där morgonen. Med tanke på den robusthet som präglar Chillidas konstverk blev jag dock något förvånad då jag, bakfull som jag var, lade mig för att vila lite i en urgröpt stenbumling varpå en vakt kom galopperandes över fältet för att göra mig uppmärksam på att sådana överträdelser var totalförbjudna. Jag är tämligen övertygad om att Leku själv, om han hade varit i livet, skulle haft förståelse för min situation och tillåtit mig slumra ett ögonblick i den där stenstoden.
Escuchando la piedra (i shorts)!
Efter besöket på museet fortsatte jag att studera Lekus konstverk i San Sebastián. Min absoluta favorit är Los peines del viento. Tre rostbruna metallformationer som strävsamt böjer sig för vinden på de saltstänkta klippformationer som utgör stadens västliga slutpunkt (vad gäller denna mening är jag fullt medveten om att jag tar i så mycket att Bengt Frithiofsson framstår som modest). På museet hade jag tidigare fått se en film om hur det gick till när Leku skapade dessa konstverk. Svettigt arbete där han, tillsammans med sina arbetskamrater, kämpade med svetslågor och enorma tänger för att åstadkomma de önskade krökningar i metallstyckena. Även om det inte krävs någon omfattande finpolering rör det sig om konstverk som inte är skapade på några timmar. Trots peine del vientos utsatthet lär det dessutom ta åtskilliga sekel innan de slutligen rostar bort och faller i glömska. Med det i åtanke kanske jag inte borde bry mig mycket om att jag misslyckades med att fånga den där tjejens uppmärksamhet.
Los peines del viento
Rost är tidens melodi
Jag lovar att nästa inlägg skall vara mindre högdraget. För övrigt anser jag att TV-programmet Doobidoo är det sämsta som hänt Sverige sedan digerdöden.
