Fotboll, popmusik och andra saker

- opensten listar tidernas tio bästa fotbollslåtar

Sverige kommer som känt är inte att medverka vid sommarens fotbolls-VM i Sydafrika. Under den senaste 20-årsperioden har vi nog blivit lite bortskämda med svenska fotbollsframgångar eftersom landslaget har kvalificerat sig till inte mindre än åtta av de tio senaste VM- och EM-slutspelen (inklusive EM 1992 då vi som värdnation var direktkvalificerade). De svenska fotbollsframgångarna har dock inte endast bidragit till glädje hos oss på openstenredaktionen. Varje succéhistoria har en baksida. I det här fallet representeras denna negativa sida av de officiella svenska landslagslåtar som har komponerats till vart och ett av de VM- och EM-slutspel där vi har medverkat.

Genom det hårresande rimmet ”en slant i din önskefontän bidrar kanske till succén” satte Lasse Holm år 1990 standarden för en rad kommande musikaliska fiaskon inom genren svenska fotbollslåtar. Graden av uselhet i de officiella svenska VM- och EM-låtarna eskalerade sedan ytterligare under 2000-talet med otaliga bidrag från Markoolio, Magnus Uggla och Tomas Ledin. Visst, det har funnits något hyfsat undantag som till exempel Staffan Hellstrands Explodera inför EM 2000 men den försvinner liksom i mängden av de övriga klämkäcka bidragen som komponerats av låtskrivare som befunnit sig åtminstone tio meter offside. Med förhoppningen att Sverige kvalificerar sig till EM i Polen och Ukraina 2012 yrkar openstenredaktionen på att det svenska fotbollförbundet ska kontakta Håkan Hellström eller möjligen Bob Hund för att skriva den officiella svenska landslagslåten. Det skulle kunna bli hur bra som helst. I väntan på detta har vi på redaktionen gett vår reporter Helge i uppgift att om möjligt motbevisa tesen om att det inte finns några bra fotbollslåtar. Som ett litet plåster på det stora sår som det svenska VM-kvalmisslyckandet rev upp presenterar Helge därför en lista över de bästa, eller möjligen minst dåliga, låtarna inom denna gudsförgätna genre. För att det skulle bli möjligt att göra listan så lång var han dock tvungen att gå utanför Sveriges gränser och se till fenomenet fotbollslåtar ur ett globalt perspektiv.

Listan ser ut som följer:

Plats tio
Nacka Skoglund- Vi hänger med
Pernilla Wiberg, Carl Lewis, Jimmy Nordin, Mats Wilander, Robert Kronberg, Tomas Brolin och Björn Borg… Listan av toppidrottare med popstjärnedrömmar kan tyvärr göras lång. Några av dem kanske kan komma undan med att de åtminstone har glimten i ögat men en del av atleterna verkar faktisk tro att de kan beröra oss mediakonsumenter även på det musikaliska och konstnärligt planet. Hybris kallas det visst.

Det som skiljer Nacka Skoglund från ovan nämnda idrottsprofiler är att han snarare var en popstjärna med idrottsliga talanger än vice versa. Visst, Nacka var en gudabenådad fotbollsspelare men om man ser till hans person, leverne och den galna kulten kring honom bör han nog snarast jämföras med samtida popstjärnor som Buddy Holly eller Elvis Presley än med andra fotbollsspelare från hans epok. Det kan tyckas vara tragiskt att det till stor del är Nackas mörka sidor som gör att han som en av få idrottare kunde komma undan med sitt gästspel i popbranschen men det kan inte hjälpas. Här på openstenredaktionen hänger vi med och belönar Söders stolthet med en tiondeplats på listan.

Plats nio
Mano Negra - Santa Maradona
Jose-Manuel Thomas Arthur Chao, mer känd som Manu Chao, berättade i ett avsnitt av SVT:s Musikbyrån att han skrev en låt om Maradona eftersom det är den ende framstående fotbollsspelare som verkligen har tagit sitt ansvar och vågat säga vad han tycker. Många anser nog i motsats till Manu Chao att Maradona i större utsträckning borde lära sig att hålla käften. Som fotbollsspelare överglänste dock Maradona alla andra och det är snarare detta som jag anser att Mano Negra har lyckats fånga i den här låten.

Plats åtta
Krämen, giraffer och andra saker - Fotboll och tjejer (länk saknas)
Det behöver faktiskt inte vara svårare än så här. Trots att jag inte är någon expert på svenska barnskivor kan jag utan omsvep hävda att Krämen, giraffer och andra sakers Spelar visor och pop – för själ och kropp från 1993 är ett mästerverk i sitt slag. I en intervju för Dagbladet i Sundsvall berättade Krämen att han försöker göra musik för hela familjen, något som han verkligen har lyckats med. Från openstenredaktionens sida ser man gärna att Krämen får representera Sverige i ett framtida nödrims-VM. Till skillnad från Lasse Holm kan Krämen nämligen rimma. Eller vad sägs om följande exempel från Fotboll och tjejer:

Dricker vatten mitt i natten
Cyklar cykel med en nyckel
Gick på stan mitt på dan och köpte mig en banan
Spelar för dig, spelar för mig
Spelar fotboll med en tjej

Det behöver som sagt var inte vara svårare än så. Att han har lånat den coola melodislingan i låten från Salt n Pepa’s Push It gör inte saken sämre. Krämen behöver bara ställa in skorna för att vinna över Markoolio.

Plats sju
Gerry & the Pacemakers - You’ll Never Walk Alone
Det är uppenbart att den här låten skiljer sig från de övriga på listan. You’ll Never Walk Alone uppfördes ursprungligen som en del i Oscar Hammarsteins och Richard Rodgers musikal Carousel. Trots att det inte rör sig om en låt som ursprungligen handlar om fotboll finns det nog inget enskilt musikstycke som så intensivt förknippas med ett fotbollslag som den här låten. När Liverpool-bandet Gerry & the Pacemakers repade in låten i börjat av sextiotalet anade de nog inte att deras version aldrig skulle sluta eka i hemstaden.

Plats sex
Torsson – Det spelades bättre boll
Det är näst intill omöjligt att klassificera Torsson och deras musik. Trots att bandet tillhörde den så kallade Klippan-scenen kan de knappast sorteras in under kategorin svensk punk. Jag antar att de ville spela rock’n roll men deras enkla och ofta taffligt, tempofattiga låtar hamnar rent musikaliskt inte sällan väldigt nära dansbandgenren. Det är dock som alla vet inte musiken utan Bo Åkerströms fantastiska texter som har gjort Torsson till ett av de bästa svenska banden under den senaste 30-årsperioden. Det finns helt enkelt inget annat band som kommer i närheten av Torssons skildringar av det samtida Sverige. Åkerströms betraktelserna kan tyckas banala men är samtidigt enormt detaljerade. Som exempel på oförglömliga Torsson-låtar kan bland annat nämnas Rim & Reson om ett krystat restaurangbesök med jobbet, Hunden och flickan och jag om en trist resa med de skånska Pågatågen, Öresundstwist om turande och öldrickning på Scandlines båt Aurora mellan Helsingborg och Helsingör, Hej kontinent om 1990-talets EU-främjande och det kommande Schengenavtalet, Volleyboll-Molly om oförnekbar gubbsjuka och Det spelades bättre boll som handlar om en halvtrist fotbollsmatch mellan Jönköping Södra och Grimsås i division två 1973.

Plats fem
Tachenko – 1986 (länk till låten saknas)

¿Dónde estabas en el 86,
cuando no sabía nada de ti?
Argentina 3, Alemania 2,
y esto va a acabar así.

I TV-programmet På Spåret finns ett inslag kallat Retur där de tävlande så snabbt som möjligt ska relatera små videosnuttar till ett specifikt årtal. För egen del känner jag mig ganska bortkommen när det refereras till politiska händelser, eurovisionsschlagerfestivalsbidrag eller premiäråret för TV-serien Hem till byn. När det handlar om att snabbt kunna relatera enskilda sporthändelser till ett årtal är det dock annorlunda. Tidigare olympiska spel, fotbolls-VM och vasalopp utgör i mitt fall sådana milstolpar att jag ofta enkelt kan ange det efterfrågade årtalet. Inte sällan är de idrottsliga höjdpunkterna dessutom så starka referenspunkter att jag också kan minnas var jag befann mig när de ägde rum, vad jag sysslade med vid den tiden och hur jag mådde. Det faktum att andra personer relaterar olika årtal till helt andra händelser än mig har jag tyvärr ingen större förståelse för.

Det är exakt det här fenomenet (eller möjligen problemet) som sångaren i Tachenko fångar när han frågar var du befann dig 1986, när han inte visste någonting om dig. Du vet då när Argentina slog Västtyskland med 3-2 i VM-finalen. För att inte tala om 1982, då Italien äntligen fick vinna sitt guld. Vad gjorde du då?

Plats fyra
Elza Soares – Chove Chuva (länk till låten saknas)
Ur ett rent kvalitetsperspektiv skulle det kanske platsat mer än en brasiliansk sambalåt på den här listan. Det finns som känt är ett tydligt samband mellan just samban och den fotboll som spelas i Brasilien. I båda fallen handlar det dessutom om hög kvalitet. Det spelar kanske inte så stor roll vilken brasiliansk artist som får representera den brasilianska fotbollen på listan. Det skulle kanske lika gärna kunnat vara Wilson Simonal, Sergio Mendez, Milton Nascimento eller varför inte Carlinhos Brown.

Jag har ingen aning om i vilken utsträckning som Elza Soares musik kommer att spelas under det brasilianska landslagets matcher i hemma-VM 2014. På ett sätt känns dock valet av henne som representant för sambafotbollen ganska givet. Elza Soares var nämligen gift med den kanske populäraste brasilianske fotbollsspelaren genom alla tider, den snubblande dribblingskonstnären Garrincha. Hon uppges dessutom vara oerhört intresserad av just fotboll och var inte sällan på plats när landslaget spelade under 1960-talet. Elza Soares och Garrincha ska till och med ha påbörjat sitt förhållande samma kväll som Brasilien slog Tjeckoslovakien i VM-finalen i Chile 1962. Utöver historien kring Soares förhållande med Garrincha ska det påpekas att hon var en makalös sångerska och att Chove Chuva är en fantastiskt bra låt. (Som en liten fotnot till denna utläggning vill jag förtydliga att det faktum att Posh Spice är gift med David Beckham inte innebär att Spice Girls platsar på den här listan).

Plats tre
La Costa Brava – El cumpleaños de Ronaldo
Det här är den sorgliga historien om en skyttekung vars stjärnglans har börjat falna. En låt som påminner oss om att även fantastiska fotbollsspelares karriärer tyvärr måste ta slut en dag. Medlemmarna i den spanska popgruppen La Costa Brava var inte de enda som år 2004 ifrågasatte huruvida Ronaldo verkligen hade någonting mer att hämta på fotbollsplanen. I El cumpleaños de Ronaldo redogör de utförligt för vilka uppoffringar som den lönnfete brassen var tvungen att göra för att återigen kunna ta en plats bredvid Raul i Real Madrids anfall.

El cumpleaños de Ronaldo kan kanske närmast jämföras med Brainpools låt Mr. Johnson cries om den bittert grånande popstjärnan som inte vill inse att hans karriär har nått vägs ände och att det är dags att låta yngre förmågor ta över. Ronaldo gav dock La Costa Brava svar på tal och avslutade säsongen 2003-2004 med att vinna den spanska skytteligan.

Adiós a los días de fiesta, a los telediarios y a las caracolas.
Adiós a las ruedas de prensa, los falsos robados y las amazonas.
Adiós a los trajes de baño, los viajes pagados, los sitios de moda.
No habrá más copas de yate, tirar las botellas, dormir a deshoras.

Plats två
New Order – World in Motion
Det har redan sagts och skrivits så mycket om den här låten att jag inte finner anledning att göra någon längre utläggning kring den. Billy Corgan från Smashing Pumpkins lär dock ha sagt att New Order definierar allt det som alternativ musik handlar om. När Sverige inför VM 1990 valde att anlita Lasse Holm för att skriva den officiella svenska VM-låten gick samma uppdrag i England till New Order. Bara det faktum att engelsmännen låter en grupp som New Order representera deras landslag i den engelska nationalsporten är så beundransvärt att jag nästan kan tänka mig att emigrera till den regniga ön och börja äta chips med vinägersmak. Att New Order därefter komponerar en låt där de låter John Barnes rappa i inte mindre än 32 sekunder är så ofantligt kul att jag nästan får lust att äta vita bönor i tomatsås till frukost. Trots den usla videon till World in Motion belönas England, New Order och John Barnes med en andraplats på listan.

Plats ett
Torsson – Elvamannalag
Alla som har vuxit upp med tidningen Buster, Max Lundgrens böcker om Åshöjdens BK och dessutom spelat knattefotboll i ett sjumannalag bör veta precis vad den här låten handlar om. Under plats sex på den här listan förklarade jag hur Torsson bättre än någon annan svensk grupp har lyckats skildra Sverige under de senaste tre decennierna. I det här fallet träffar de mitt i prick i sin beskrivning av ett kompisgängs dröm om att få ihop tillräckligt manskap för att få spela på en stor gräsplan, med en större boll och med ett klassiskt svenskt spelsystem. Eftersom låten tyvärr inte finns att tillgå på internet får ni hålla tillgodo med texten.

Putte-Lasse som inte hette Masse var den bäste på att tricksa med en boll
Han hade en svåger och en tvilling-Roger som var snabbast utom när han hade håll
Bruno Tak brukade backa bak, medan Kalle stannade kvar
och Christoffer och Bengt-Åke tyckte allting var så tråkigt utom när de bildade anfallspar

Peter-Christer, vars pappa var minister, han var teknisk det var inte Olle Ståhl
Martin Lager, som var mycket mager, hade handskar och fick alltid stå i mål
De var nio stycken, som gjorde rycken, och de tränade varenda dag
Deras sulor var nötta, de var väldigt trötta på att spela i ett sjumannalag

Elvamannalag, elvamannalag
De ville spela i ett elvamannalag
A-lag, B-lag, C-lag eller U-lag
De drömde om ett elvamannalag

Sjumanna spelas som 2-2-2
Planen bollen och målen är små
Elvamanna spelar man som 4-4-2
Med en större gräsplan att springa på

Man har boll nummer fyra vid tunnel och lyra när man spelar i ett sjumannaspel
Men Putte-Lasse, som var lagets brasse, han tyckte fyran kändes fel
Så sent på kvällen, vid mattpiskställen, när Putte-Lasse kommit hem
Fick man se honom nicka och kixa och tricka, med slitna boll nummer fem

Elvamannalag, elvamannalag
De ville spela i ett elvamannalag
A-lag, B-lag, C-lag eller U-lag
De drömde om ett elvamannalag

Alf Kinnander – En dalmas på Tahiti

.

Den för allmänheten välkände Stillahavs-experten Bengt Danielsson var långt ifrån den förste svensk som bosatte sig på söderhavsön Tahiti. Redan under 1920-talet hade två rastlösa svenskar, Sverre Holmsen och Alf Kinnander, förverkligat sina drömmar och lämnat tryggheten i Sverige för att bli nybyggare på den lilla ön på andra sidan jordklotet. Alf Kinnander skulle senare komma att sammanfatta sina första år på ön i boken En dalmas på Tahiti. Sverre Holmsen gav under de påföljande decennierna ut en mängd reseskildringar, inte endast från Tahiti utan även från andra delar av Stilla Havet, Afrika och Europa. Openstenredaktionen vill med det här inlägget hylla och även återuppväcka minnet av dessa båda Stillahavs-pionjärer.

Under 1900-talets första hälft, långt innan Lonely Planet och Google Earth, var intresset för reseskildringar i bokform enormt stort i Sverige. Det var naturligtvis inte många svenskar som själva hade haft möjligheten att ge sig iväg på ryggsäcksturnéer i utlandet vid den tiden. Intresset för det exotiska fanns dock och publiken gapade efter svenskskrivna böcker om strapatsrika resor och möten med kannibaler och ädla vildar från jordens alla hörn. Tragiskt nog lever dessa gamla bästsäljare numera obetydliga liv, nedpackade i kartoner på vinden eller i bästa fall undanskuffade på de borttynade antikvariatens allra dammigaste hyllor.

Mitt modesta förhållningssätt till trots kan jag utan att skämmas hävda att jag är ganska kunnig vad gäller svenskskriva reseskildringar. Den mest omtalade svensken i denna genre är utan tvekan vetenskapsmannen och akademiledamoten Sven Hedin som sålde enorma upplagor av sina reseskildringar från Asiens okända vidder. Vad gäller just Asien har jag utöver Hedin bland annat läst reseskildringar av Eric Lundqvist och Sten Bergman. Jag har även plöjt igenom ett flertal av Gustaf Bolinders, Erland Nordenskiölds och Rolf Blombergs reseskildringar från Syd- och Nordamerika samt Gerhard Lindbloms och Eric von Rosens beskrivningar av sina äventyr i Afrika. De reseskildringar som utan tvekan fascinerat och intresserat mig mest är emellertid de från Stillahavs-regionen. Böcker skrivna av beresta svenskar som inte nöjde sig med att studera tillvaron på de avlägsna söderhavsöarna från ett utanförperspektiv, utan som även försökte anamma det polynesiska livet och bli så kallade ”vita vildar”. Förutom tidigare nämnda Holmsen och Kinnander syftar jag bland annat på klassiska svenska reseskildrare som Victor Berge och Bengt Danielsson. Till genren hör naturligtvis även Thor Heyerdahls skildring av sitt och sin makas ett år långa vistelse på ön Fatuhiva. Den enskilda söderhavskildring som gjort störst intryck på mig är nog ändå Alf Kinnanders En dalmas på Tahiti från 1936.

Mitt luggslitna och sönderlästa exemplar av En dalmas på Tahiti

Efter att ha kommit tillbaka till hemorten Hedemora efter några år till havs bestämde sig Alf Kinnander, eller Tuete Tane som han sedermera kom att kallas, för att satsa allt på ett kort och förverkliga den dröm som han hade haft ända sedan han var barn. Han köpte således en biljett för enkel resa till Tahiti, packade ner sitt goda humör och sin positiva framtidsyn och gav sig iväg på en tur som skulle vara i flera årtionden. Boken En dalmas på Tahiti skrevs när han många år senare tillfälligt återvände till Sverige för införskaffa de ekonomiska medel som han behövde för att förverkliga sin dröm nummer två, att köpa en egen plantage på Tahiti eller någon av de närliggande öarna.

Alf Kinnander eller Tuete Tane som han kom att kallas på Tahiti

Det som särskiljer En dalmas på Tahiti från flertalet andra söderhavsskildringar är dels att den skrevs redan år 1936. Detta var elva år innan Thor Heyerdahls Kon Tiki-expedition, 25 år innan Bengt Danielsson utsågs till svensk konsul i Franska Polynesien och inte mindre än 39 år innan Aloha from Hawaii, Elvis Presleys klassiska Polynesienkonsert. En annan sak som utmärker boken är den totala avsaknaden av vetenskapliga teorier och akademiska undertoner. Kinnander befann sig inte på Tahiti för att göra en etnografisk studie på uppdrag av något universitet. Han hade rest dit helt för sin egen skull och det faktum att han gifte sig och fick barn med en tahitisk kvinna och sedan levde tillsammans med hennes familj innebar att han kunde beskriva livet på ön från ett annat perspektiv än många andra söderhavsresenärer. Kinnanders redogörelser är ofta hämningslösa och även om det kan finnas anledning att ifrågasätta några av hans fiskehistorier känns beskrivningarna av de människor han möter och de kulturella företeelser som han bevittnar väldigt uppriktiga.

Jämförelsen mellan Alf Kinnander och den tidigare nämnde Sverre Holmsen känns oundviklig. De två vistades på Tahiti under samma tidsperiod och lärde även känna varandra. Historien om Sverre Holmsen är enormt intressant och kan mycket väl bli ett ämne för nästa inlägg på det här forumet. Karaktären Sverre Holmsen låter sig nämligen inte beskrivas på samma enkla sätt som Alf Kinnander. Holmsen var inte bara en fenomenal reseskildrare utan även en framstående filosof, poet, bahá'íer, dockbug och inbiten kommunist. Det är nog just där skillnaden mellan de båda ligger. Även om Kinnander och Holmsen flyttade till Tahiti under samma tidsperiod och båda kom att prova på livet som nybyggare på ön känns Holmsens resa ofta mer mental än fysisk. Han förefaller vara besatt av själva idén om den ”vita vilden” som lever på samma sätt som de infödda polynesierna, eller snarare som de gjorde 150 år tidigare när James Cook första gången landsteg på ön. Kinnanders skildringar är i det här avseendet mycket rakare. Hans berättelser om hur han harpunerar en sex meter bred djävulsrocka i lagunen och när han är med och snarar blåhajar samt bevittnar när en gigantisk havsål biter av foten på en kvinna i ett enda hugg är helt underbara. Lika självklart berättar han om berusade kvällar med upa upa-dans, hur han bedras av en lättfotad tahitiska och om när han ger en fransk gendarm på käften så att han stupar som en slaktad oxe. Det rör sig om 300 sidors underhållande läsning.

En dalmas på Tahiti når sitt absoluta klimax när Kinnander och hans tahitiska vänner under en fisketur råkar ut för en så kallad Haapiti, en cyklonartad frånlandsvind som kommer rusande från öns dalgångar och ut till havs. Kinnander som vid tillfället var helt ensam i sin tjugofemfotskanot klarar inte av att ta sig tillbaka till land i den hårda vinden. Trots idogt paddlande driver han istället allt längre ut till havs. När Tahiti till sist försvinner ur sikte och den gode dalmasen börjar ge upp hoppet dyker plötsligt konturerna av den mindre, obebodda ön Maioa upp framför honom. Efter att först ha varit nära att krossas av bränningarna i lagunen lyckades han till sist kravla sig i land på ön. De påföljande fyra veckorna tvingas han spendera ensam på ön innan en skonare till sist kommer till hans undsättning. Tiden på den öde ön utvecklar sig till en slags odyssé där Kinnander får möjlighet att plocka fram alla de kunskaper han har förvärvat under sina år med infödingarna på Tahiti. Beskrivningarna av Robinson-livet på Maioa skulle få Bengt Alsterlind att bli grön av avund. Genom att gnida en sticka från det hårda aguaveträdet mot märgen i en lagom tjock puhraugren lyckas Kinnander till sist skapa en gnista med vilken han kan antända lite torrt husk från en fullmogen kokosfrukt och skapa en lägereld. De påföljande dagarna bygger Kinnander en hydda, han tillverkar även en skål från skalet av gurkväxten hue och ett effektivt fiskspjut av bambu. Han röker ut bin för att fixa honung, gillrar finurliga hönsfällor och producerar sin egen tobak samt sitt eget apelsinvin som han berusar sig med om kvällarna. Den litterära höjdpunkten från hans vistelse på Maiao, ja kanske till och med i hela boken, nås när han ger sig ner i en bergsskreva som står i förbindelse med havet för att plocka musslor och där blir överfallen av en otäck jättebläckfisk. Trots bläckfiskens armmässiga övertag lyckas Kinnander efter en tids kamp ta kål på blötdjuret och kravla sig upp ur det av bläck svartfärgade vattnet.

Maioa ligger 72 nautiska mil väster om Tahiti


Maioa omgärdas som så många andra söderhavsöar av ett korallrev

En dalmas på Tahiti rekommenderas både som ren underhållningslitteratur och som en reseskildring med viss etnografisk relevans. Språkbruket är befriande rakt och både person- och naturskildringarna från Tahiti och de omkringliggande öarna känns uppriktiga. Samtidigt som Kinnander älskade Tahiti tar han till viss del udden av den överdrivet romantiserade bilden som många har av söderhavsöar. Livet på ön är fullt av vedermödor och för eventuella framtida lycksökare förklarar han att stekta sparvar inte flyger in i munnen på öns nybyggare. Det är nu mer än 70 år sedan boken skrevs och under den tiden förefaller Tahiti till viss del ha förvandlats till ett stroppigt turistparadis. En svensk resebyrå beskriver ön och dess största stad, Papeete, på följande sätt:

"Tahitis huvudstad är Papeete. Staden är dyr och ganska ointressant om du inte är intresserad av shopping och att gå på klubbar. Kanske lyxa till det med en gin och tonic på någon yacht medan du leker miljonär."

När James Cook landsteg på Tahiti på 1770-talet beräknades öns folkmängd uppgå till runt 250’0000. Polynesierna var naturligtvis inte rustade för de sjukdomar som européerna förde med sig och när Kinnander 150 år senare bosatte sig på ön var invånarantalet därav nere i blygsamma 12’000 personer. Idag bor det runt 180’000 personer på Tahiti och av mina sökningar på internet framgår det till min stora glädje att namnet Kinnander lever kvar på ön. 1981 utsågs vackra Maimiti Kinnander till Miss Tahiti och så sent som år 2007 korades Tavaitoa Kinnander till öns bästa traditionella dansare.

Mer läsning
En dalmas på Tahiti skrevs tillsammans med den svenske författaren Bertil Cleve. Det finns såvitt jag vet inte några fler böcker eller artiklar som är skrivna av Alf Kinnander. I Bengt Danielssons antologi Aloha, Resare-Bengt berättar ägnas emellertid inte mindre än 40 sidor åt att återge en berättelse som Alf Kinnander delgav Danielsson när de två träffades på Tahiti i slutet av 1940-talet. Kinnander hade vid den tiden äntligen förverkligat sin dröm om att få driva en egen kokosplantage. Arbetet gick dock inte riktigt som han hade tänkt sig och Danielssons beskrivning av Kinnanders vedermödor som plantageföreståndare är mycket underhållande. Övriga läsvärda böcker där Alf Kinnander omnämns är Sverre Holmsens Polynesisk Passad och Per Wirténs The crazy Swede.

Lekeryd

- ett vattenhål för glassälskande glesbygdsromantiker

Efter vinterns oväntade resa till Gran Canaria har Openstenredaktionen valt att mjukstarta sommarsäsongen med en något kortare utflykt. Sommaren 2007 gjorde jag ett uppmärksammat besök i det lilla brukssamhället Klavreström i Uppvidinge kommun. Här kommer äntligen den andra delen i Openstens reportageserie om småländska utflyktsmål.

Det har sällan varit min ambition att göra en lång historia kort men den här gången ska jag försöka att hålla ner mängden bakgrundsinformation något. En regnig eftermiddag förra sommaren hade jag av en tillfällighet vägarna förbi det lilla samhället Lekeryd, någon mil väster om Huskvarna i Jönköpings kommun. Vid ett enskilt beläget hus strax intill en gigantisk potatisåker hade det till min stora förvåning samlats en inte oansenlig grupp människor. Min färdkamrat förklarade för mig att det rörde sig om tillresta turister, en del till och med utan lokalanknytning, som köade för att köpa mjukglass. Vi hade tyvärr inte möjlighet att stanna men jag bestämde mig för att göra ett återbesök i lilla Lekeryd när tillfälle gavs.



Enligt information på Lekerydskioskens hemsida tillhandahåller de ”Sveriges godaste mjukglass”. Efter ett flertal djupintervjuer med personer från trakten har jag fått veta att folk reser ända från Nässjö och Eksjö, ja till och med från Sävsjö, Aneby och Ekenässjön, för att klämma en våffla med mjukglass och tutti frutti-strössel vid Lekerydskiosken. Jag har, vilket jag snart ska återkomma till, en viss erfarenhet av välrenommerade glasscaféer sedan tidigare och känner därför till vilken dragningskraft som sådana kan ha. Lekerydskiosken skiljer sig dock från de flesta andra välbesökta glasskiosker. Den främsta skillnaden är naturligtvis läget. Jag är väl bekant med samhällen av Lekeryds karaktär och vet att de sällan lockar till sig några större anhopningar av turister. Välbesökta glasskiosker ligger dessutom oftast i anslutning till turisttäta hamnområden eller vid lummiga torg i storstäder. Lekerydskiosken, som istället är belägen mer eller mindre mitt på en potatisåker i utkanten av en liten ort i ett glesbygdsområde, bör därför ses som en uppenbar motpol till ovan beskrivna glassåterförsäljare. Att en sådan inrättning lockar så mycket folk kan som jag ser det endast tyda på att de serverar fantastiskt god glass. Det finns endast ett sätt att få reda på om detta är ett korrekt antagande. En söndag i april när vårvärmen äntligen hade infunnit sig gjorde jag därför slag i sak, drog på mig gummistövlarna, tryckte upp en rejäl mullbänk och begav mig till Lekeryd för att äta glass och eventuellt mocka lite skit.



I en artikel från nättidningen Jnytt.se, daterad den 9 april 2008, uppges det att Lekerydskiosken säljer inte mindre än 1500-2000 mjukglassar per helg om det är fint väder. Trots att jag har sett köbildningen utanför glassluckan undrar jag om det verkligen kan stämma. 2000 mjukglassar i lilla Lekeryd! När jag själv, tillsammans med två vänner som jag snart ska återkomma till, anländer till kiosken är det ingen som helst kö vid luckan. Vi inhandlar snabbt varsin våffla med strössel och slår oss ner på en träbänk och blickar ut över den närbelägna åkern. Vi hinner dock inte mer än sätta oss förrän det stannar ytterligare några bilar vid kiosken. Tio minuter senare är det verkligen full rulle och den lilla uteserveringen fylls snabbt med glassugna sällskap från diverse småländska avkrokar.

Jag har, som jag tidigare nämnde, en hel del erfarenheter från omtalade glasscaféer både i och utanför Sverige, däribland det ytterst välbesökta Tre Toppar strax utanför Varberg, Sveriges kanske allra kändaste glasscafé Smultronstället vid Göta Kanal i Söderköping samt det mångfaldigt prisbelönta Heladería Llinares på Plaza de la Reina i Valencia. Problemet är dock att dessa erfarenheter främst grundar sig på förtäring av så kallad kulglass med olika smaker. Som tur är har jag inför resan till Lekeryd kallat in experthjälp. Panelen som ombeds hjälpa till att bedöma Lekerydsglassen består av den småländska glasskonnässören Fröken Olsson samt den grekiske gottegrisen Konstantinos, båda två med väldokumenterade kunskaper inom området. Det krävs dock ingen längre överläggning innan vi enas om att glassen smakar förträffligt. Det som uppenbart skiljer Lekerydsglassen från annan mjukglass är inte smaken utan den mjukfluffigt luftiga konsistensen. Jag avstår ofta från mjukglass eftersom den inte sällan lämnar efter sig en rejäl huvudvärk, en effekt som min mor alltid har benämnt som köldchock. Några sådana biverkningar märker jag dock inte alls av efter att ha tryckt i mig en rejäl laddning Lekerydsglass. Fröken Olsson och Konstantinos instämmer i mina lovord och panelens sammanlagda betyg på glassupplevelsen, inkluderat den fina utsikten över potatisåkern och de närbelägna ladugårdarna, blir därför mycket högt. Jag vill dessutom ge en extra guldstjärna till kioskens fina lakritsströssel som är av en typ som jag aldrig tidigare har smakat.

Innan vi lämnar Lekerydskiosken frågar jag personalen vad det är som skiljer deras mjukglass från andra leverantörers glass. Frågan är uppenbart känslig och det enda egentliga svar jag får är ett kort ”jag vet inte”. Det är därför inte svårt att förstå att det rör sig om topphemliga recept och tillagningsmetoder. Vilka effekter det skulle få på lilla Lekeryd om dessa läckte ut vågar jag inte ens tänka på.

San Augustin

- Opensten på återbesök i Nuevo Estocolmo

När det här forumet skapades var tanken att det skulle fungera som en slags antologi med reseskildringar från diverse geografiska avkrokar. Jag är dock fullt medveten om att det, trots mina tidigare intentioner, har varit dåligt beställt med resereportagen den senaste tiden. Tanken är emellertid att 2009 ska bli året då openstenredaktionen återigen vidgar vyerna och öppnar ögonen för omvärlden. Det här inlägget kan möjligen ses som en milstolpe eftersom det krävde helt andra färdmedel än de som har använts vid mina tidigare utflykter. Resan gick söderut med flygplan från Göteborg till Stockholm, Nya Stockholm vill säga.

Det har nu gått 30 år sedan den första Sällskapsresan spelades in. Trots att filmen totalsågades av kritikerna blev det den största biosuccén i svensk films historia. Anledningen till att Sällskapsresan står sig så bra än idag är nog att Lasse Åberg, utan att skapa en alltför negativ karikatyr, så väl lyckades fånga de svenska semesterfirarnas mentalitet. Svenskarna är ju ett öppenhjärtligt folk som älskar att resa och som gärna tar intryck av andra kulturer, bara det inte sker på bekostnad av det blaskiga svenska bryggkaffet, knäckemackorna med Kalles Kaviar och den inlagda sillen.

Sällskapsresan kom i en brytpunkt. Den svenska chartertraditionen som hade grundlagts på 1960-talet kom, i takt med det ekonomiska uppsvinget, fullkomligt att explodera under 1980-talet. Nu var det inte längre endast ungdomar och enstaka äldre ensamvargar som gav sig iväg till Spanien eller Grekland utan även barnfamiljer. Vad gäller min egen familj började vi någon gång i början av 1980-talet att spendera påskloven i semesterorten San Augustin på Gran Canaria. Det rör sig faktiskt om samma lilla charterhåla som Lasse Åberg använde som inspelningsort för ovan nämnda filmklassiker, i filmen benämns San Augustin dock som Nuevo Estocolmo. Merparten av filmen spelades in på hotellen Rocas Rojas och Monte Rojo. Min egen familj besökte alltid det senare. Jag minns inte om jag var där vid nio eller tio tillfällen fram till början av 1990-talet. Trots att minnena i huvudsak är positiva skulle det dröja ända till 2009 innan jag återvände.

Estraden på Monte Rojo där den klassiska Sun Trip-scenen spelades in för 30 år sedan.

Den nationalromantiska traditionen att döpa nya landvinningar efter sitt eget land eller att planlägga koloniala städer med sin egen huvudstad som mall går långt tillbaka i tiden. När James Cook kom till Australien benämnde han först hela kontinenten för New South Wales. Holländarna kallade den största staden inom den nederländska territoriet på Amerikas västkust för New Amsterdam. När samma folk tidigare hade koloniserat delar av Indonesien hade de även låtit bygga en stad kallad Batavia, nuvarande Jakarta, som till punkt och pricka skulle likna Amsterdam med öppna kanaler istället för gator. Det tropiska klimatet tillsammans med den smuts som samlades i kanalerna gjorde dock att malariamyggorna trivdes bättre än invånarna. När svenska charterturister under 1970-talet började kolonisera delar av Spanien gjorde de precis likadant. Istället för att låta oss påverkas av den spanska kulturen försökte vi svenskar, likt kristna missionärer, att införa svensk matsedel och inte minst vår egen svenska dygnsrytm på de semesterorter där vi samlades. San Augustin, eller Nuevo Estocolmo som Lasse Åberg alltså valde att kalla det, är kanske det bästa exemplet av alla på detta.

Den givna frågeställningen inför mitt återbesök i San Augustin var huruvida semesterorten någonsin blev ett nytt Stockholm eller inte. Fortsatte svenskarna att resa hit eller avtog det hela i samband med att de svenska barnfamiljerna börja grunda nya svenskkolonier i Sydostasien?

Det första som slår mig när jag efter cirka 20 års frånvaro återser mitt gamla semesterparadis är att det inte är mycket som har förändrats. Medan övriga semesterorter på ön har fortsatt att expandera verkar tiden ha stått mer eller mindre still i San Augustin. En viss uppsnyggning har skett men i övrigt ser allt precis likadant ut som för 20 år sedan. Det överdimensionerade shoppingcentret står där som en gräslig betongkoloss, fortfarande bara till 25 % belagt med affärer. Hotellen och restaurangerna är desamma, inklusive den vilda västern-inspirerade Pizzerian Loopy's som en gång i tiden var det coolaste ställe som jag varit på. När jag redan första kvällen besöker restaurangen inser jag även att såväl menyn som personalen har hållits intakt.

Vad gäller San Augustins allmänna Sverigeanknytning kan jag snabbt konstatera att den ligger på en fortsatt hög nivå. Samtliga restaurangers matsedlar finns givetvis på svenska, de flesta kypare och affärsinnehavare skulle enkelt klara åtminstone C-nivån på SFI (Svenska För Invandrare) och du kan utan problem stoppa för en grillad med mos om du fortfarande känner dig lite hungrig när du halkar hem från dansbandskvällen på Skandinaviska Baren. Även om det fortfarande kryllar av svenskar i San Augustin förefaller det som att barnfamiljerna till stor del har försvunnit och ersatts av ett äldre klientel. Efter att ha funderat en del på orsakerna till detta slår det mig att det nog till stor del är samma personer som fortfarande besöker San Augustin. Enda skillnaden är att de, precis som jag, har blivit 20 år äldre. För att förklara varför så många svenskar väljer att ständigt återkomma till just San Augustin måste vi dock gå ytterligare en bit tillbaka i tiden, närmare bestämt till slutet av 1960-talet.

Historien kring de tidigare nämnda lägenhetshotellen där Sällskapsresan spelades in, Monte Rojo och Rocas Rojas, är intressant ur flera perspektiv. Det kuperade område där dessa komplex uppfördes ägdes ursprungligen av en spansk greve. 1966 ansökte SAF (Svenska Arbetsgivarföreningen) om tillstånd av Riksbanken för att få föra ut pengar för inköp av mark i San Augustin. Avsikten var att skapa ett rekreationscenter för anställda vid svenska företag. Området skulle inkludera såväl grönområden och träningsanläggningar som bostäder för patienter med diverse arbetsskador. Driften utökades snart till att även omfatta hotellverksamhet och området, som fick namnet Rocas Rojas, växte snabbt. Mellan 1969 och 1973 uppfördes inte mindre än 393 fristående lägenheter, så gott som samtliga med en oklanderlig utsikt över Atlanten. Allting har dock inte gått smärtfritt under årens lopp. Åsikterna kring hur anläggningen ska skötas har gått isär och under 1970-talet tvingades SAF sälja Monto Rojo-området för att fortsatt kunna finansiera det alltmer omfattande Rocas Rojas-projektet. Den dåvarande riksbankschefen motsatte sig dessutom att svensk valuta användes för upphandling i utlandet och vägrade vid ett tillfälle till och med att ta emot en delegation från SAF som hade ansökt om ett möte för att diskutera saken. Tiderna förändras dock och idag står inte längre svenska företag utan istället privatpersoner som huvudägare för merparten av lägenheterna. Att inte mindre än 75% av dem är kvar i skandinavisk ägo innebär dock att det fortfarande kommer väldigt många svenska resenärer till San Augustin. Det ska i detta avseende även påpekas att många av lägenheterna har ägts av samma företag eller familjer under lång tid vilket har medfört att det samma personer återvänder år efter år. För att ytterligare befästa den svenska traditionen på orten inefattar Rocas Rojas-området, förutom rekreationscentret Svenska-Re, även Svenska Kyrkan och en svensk skola.

Rocas Rojas i all ära. Den absoluta centralpunkten för kanariesvenskarna ligger ändå högst upp i det tidigare omnämnda shoppingcentret. Det rör sig om Lenas IT-cafe som under devisen "Snus, mus och brännvin" erbjuder såväl storbildsvisningar av V75 och Sportspegeln som svenska starkvaror.

Det till utseendet gräsliga shoppingcentret i San Augustin Här finner man bland annat restaurangerna Mälaren och Tre Hjärtan, Skandinaviska Klubben, Sibylla, Lenas IT-café och såklart Peppes Bodega där de i Sällskapsresan serverade 80-procentig rom på vinflaska.

...och jag som har letat igenom hela jävla Nuevo Estocolmo efter lite schysst käk.

Oavsett vad man i allmänhet tycker om det svenska inflytandet på spanska charterorter har åtminstone jag svårt att värja mig för den lite smaklösa charm som man möts av i San Augustin. Det här känns fortfarande som ett tryggt semesteralternativ för den som inte söker något annat än fint väder, friska atlantbad och oklanderlig avslappning. Med facit i hand kan jag konstatera att Lasse Åbergs föreställning om ett nytt Stockholm på Gran Canaria har fallit väl ut. Den svenska flaggan fladdrar fortfarande högst i San Augustin. Återstår att se om den gör det när jag återvänder om ytterligare 20 år.

Opensten – anakronismernas plats på nätet

Jag beskylls inte sällan för att vara omodern och teknikfientlig. För några dagar sedan gick det till och med så långt att en kompis kallade mig för en ”anakronistisk fossil”. Jag har egentligen inte något emot att vara en sådan. Det är åtminstone bättre att vara anakronistisk än kvasiintellektuell, något som jag också har beskyllts för att vara. Anakronistisk eller inte, för att visa att även jag till viss del är uppdaterad på vad som händer i omvärlden har jag valt att här redogöra för mina uppfattningar gällande några mer eller mindre dagsaktuella teman. Eftersom det rör sig om såväl positiva som negativa åsikter redovisas dessa i två separata listor, opensten förordar och opensten förkastar. För att inte framstå som omodern har jag valt att inrikta mig på områden med någorlunda populärkulturell inriktning. Finanskrisen och Obamas tillsättning av ministerposter kommer alltså inte att diskuteras i det här inlägget. Nu till listorna.

Opensten förordar

Vinterstudion
SVT:s stora vintersportsatsning var en succé förra året. Efter den trevliga inledningen på såväl årets längdskidssäsong som den alpina världscupen ser jag nu fram emot skidskyttepremiären i Östersund den 2 december. Laget bakom SVT:s vintersportsbevakning är väldigt professionellt. Jag är övertygad om att Pops, Strand, Hård, Blomqvist och Grenemark kommer att vara till stor hjälp för att dämpa min rastlöshet och söndagsångest de kommande månaderna.

Indieonesien
Opensten vill passa på att hylla de indonesiska popbanden Mocca och Annemarie. Nu är jag på jakt efter fler fina orkestrar från det asiatiska öriket. Allt talar för att indonesisk indie snart är större än norsk hydro.

Europa Top 12
Förra veckan var Jörgen Persson gäst i Lilla Sportspegeln. Persson har alltid gjort ett mycket sympatiskt intryck och jag ryser fortfarande när jag tänker på hans insats i Peking-OS. I samband med OS-succén redogjorde Staffan Lindeborg för Perssons möjligheter att kvalificera sig till Europa Top 12. Nu vet jag inte riktigt hur Persson ligger till på rankingen men det skulle vara kul att se honom slå Samsonov vid ytterligare ett tillfälle. Pingis är en lysande TV-sport och Europa Top 12 är ett jävligt coolt namn på en turnering. Tävlingen går av stapeln i Düsseldorf i februari. Openstenredaktionen hoppas på halländskt deltagande.

Elefant Records
Det Madrid-baserade skivbolaget Elefant Records kan möjligen uppfattas som något föråldrat men faktum är att de fortsätter att släppa en hel del intressant material. Coopers nya singel är fantastisk och Speedmarket Avenue är faktiskt ganska trevliga. Nu måste jag få tag på deras senaste singelsläpp med brittiska The Gentle People.

Ragnar Dahlberg
Jag läste att Ragnar Dahlberg har blivit uppsagd från SVT på grund av ett besparingsprogram. Det är verkligen synd. Dahlberg utgjorde en sund motpol till de flesta av SVT:s övriga programledare som antingen är överkäcka eller bara allmänt jobbiga (Settman, Kronér, Luuk). Jag hade gärna sett fler Gokväll med Ragnar Dahlberg. Förhoppningsvis får jag chansen att återuppleva Café Norrköping i Minnenas Television.

Opensten förkastar

Fotbollsgalan
Galamiddagar är så långt ifrån idrott man någonsin kan komma. Såväl fotbollsgalan som den allmänna idrottsgalan är inget annat än ett stort hån mot de idrottsintresserade.

Franz Ferdinand
I senaste avsnittet av det mycket trevliga TV-programmet Hype talade både Karin Winther och Fredrik Strage sig varma om Franz Ferdinand. De kände sig uppenbarligen spända inför såväl den nya skivan som bandets spelning i Stockholm den 15 november. Personligen har aldrig förstått Franz Ferdinands stompiga pop. Är det verkligen ingen annan som inser att de är 2000-talets svar på INXS? Vakna Sverige!

The ultimate fighter / UFC
Samtidigt som svenska ungdomar sparkar ihjäl varandra på gatorna visar TV4 varje vecka upptagningar från en kampsport där det mesta verkar vara tillåtet. Jag antar att många tycker att ultimate fighting är coolt. Själv tycker jag att det är beklagligt att sådant här får visas i en marksänd kanal. Fy fan!

Underarmstatueringar
Ibland undrar jag om de europeiska toppklubbarna och deras tränare kräver att spelarna ska vara rejält tatuerade för att platsa i startelvan. Det där med underarmarna kan jag tyvärr inte förstår. Det ser helt enkelt för jävligt ut.

Radio on the TV
Fenomenet har säkert funnits länge men eftersom jag är en anakronistisk fossil har jag upptäckt det först nu. Den som zappar sig igenom det skrala TV-utbudet en vardagsmorgon hamnar förr eller senare på Kanal 5 där de visar radioprogrammet Vakna med The Voice. Jag har högst svårt att ta till mig det där konceptet. Tidigare trodde jag att meningen med radiosändningar var att de medverkande skulle få slippa att tänka på sitt utseende, alternativt att vi mediakonsumenter skulle få slippa att se radioprofilerna i TV-rutan. Nu verkar det dock som att allting har vänts uppochner. Som om detta inte var nog såg jag nyligen i en reklamsnutt på TV (just det på TV) att mitt absoluta skräckprogram, Rix MorronZoo med bäst musik just nu, nu också planerar en TV-lansering. Om någon av mina läsare har en förklaring, den behöver inte vara vetenskapligt förankrad, till varför allt fler radioprogram sänds på TV så är ni välkomna att skriva i gästboken.

Till sist vill jag bara påpeka att det där otäcka programmet med Pontus Gårdinger som går på Kanal 5 står i en sådan särklass att det inte ens platsar på listan.

Slutsats
Det här inlägget blev ett fundamentalt misslyckande. Efter att ha läst igenom och begrundat det som jag själv har skrivit inser jag att mina listor i själva verket bara bekräftar att jag är en anakronistisk fossil. Tur för mig att jag inte har någonting emot att vara en sådan.

Alex och Constantin Veis, Fantastic Something

På 1990-talet fanns det en uppsjö svenska band som sålde merparten av sina skivor i Japan. När delar av den popkulturella eliten fnissade åt den japanska fascinationen för svensk popmusik kommenterade Per Sunding japanernas smak med att de, till skillnad från oss svenskar vid det tillfället, faktiskt inte hade smurfhits etta på sin albumlista. Ytterligare ett tecken på de japanska popkonsumenternas goda smak och förmåga att ständigt ligga lite före resten av världen är den uppmärksamhet som de under 1980-talet ägnade åt bandet Fantastic Something.

Jag har utan resultat googlat mig igenom hela det världsomspännande nätet efter en bild på någon av de två medlemmarna i Fantastic Something. Skygga popgenier skyr uppenbarligen digitalkamerorna. Jag gillar det. Bröderna Alex och Constantin Veis. Födda i USA, uppvuxna i Grekland och senare verksamma i England. På 1980-talet bildade de Fantastic Something som blev en del av det mytomspunna él records. För några år sedan släppte de varsitt fantastiskt minialbum på det Madrid-baserade skivbolaget siesta records. Genier i ordets rätta bemärkelse. Att de knappt verkar existera på internet bör nog snarast ses som ett tecken på deras förmåga att sätta musiken och lyssnaren i centrum istället för dem själva. Det sägs ofta att kunskap ytterligare kan förhöja en upplevelse. Om man känner till tjockleken på ekfaten som den där whiskysorten lagrats i så smakar slutprodukten lite bättre. Jag är den förste att skriva under på det. I det här fallet är det dock snarare så att okunskapen om det ovan nämnda brödraparet ytterligare spär på mitt intresse för den musik som de har skapat.

Det jag tidigare skrev om att det inte finns några bilder på bröderna Veis på internet är inte helt korrekt. Det finns faktiskt rörliga bilder på dem. Det är åtminstone vad jag tror. Jag kan varmt rekommendera youtube-klippet från Fantastic Somethings video "If she doesn’t smile". Jag förutsätter att det är Alex och Constantin som lämnar in sin bil på lagning i videon och jag har en klar uppfattning om vem som är vem av dem. Det är Alex som kör bilen medan den yngre brodern Constantin sitter bredvid och stolt visar upp sin frisyr och sin fina Lacoste-piké. Det måste vara så. En bild hade kunnat bevisa att jag har rätt men det finns som sagt var ingen. Till dess att någon har bevisat motsatsen bestämmer jag därför att det är Alex som kör bilen medan Constantin sitter bredvid.

Referenslistan vad gäller bröderna Veis och Fantastic Somethings musik behöver inte göras särskilt lång. De beskrivs ofta som ett oberoende alternativ till Simon & Garfunkel. Jag är inte helt säker på vad som menas med oberoende i det här fallet men kopplingen till Paul Simons låtsnickeri på Simon & Garfunkels första skivor känns otvivelaktig. Det bör dock påpekas att brödernas röster, i synnerhet Constantins, ligger så långt från Art Garfunkels klockrena stämma som man någonsin kan komma. På minialbumet Memory-La sjunger Constantin Veis så tyst han någonsin kan. Att rösten trots det spricker på i stort sett varje versrad bidrar dock bara till att underbygga den melankoliska stämning som målas upp av såväl musiken som texterna. Det är svårt att inte känna sympati för Constantin Veis och hans bleknande pojkrumsdrömmar.

where is the time if my heart runs dry
here there’s so much to see
I won’t live forever
one more year slipping by
one more cheer, one more try

Constantin Veis – Where Is the Time

Memory-La släpptes på CD men även på en genomskinlig vinyltia. Eftersom jag tidigare endast har ägt vinylutgåvan trodde jag att det sentimentalknastriga ljudet berodde på den transparanta vinylens tveksamma kvalitet. Nu har jag till min glädje upptäckt att ljudkvaliten är precis densamma på CD-utgåvan.


each night I break down, I lie on my bed
memories fading, my eyes turning red
every teardrop like wine
are you near, are you far?
make a wish on a falling star
me, one more scar
nothing new
it’s so sad to go through our lives
like a circus act throwing knives
every fall painful to recall

Constantin Veis - Different Side of Mine

Ungefär samtidigt som Memory-La kom ut släppte siesta även en femspårs-EP med Alex Veis, dock under namnet The Waving Tree. Även om EP:n som helhet inte riktigt kan mäta sig med Memory-La är titelspåret A Sunday Afternoon en av de mest knäckande poplåtar jag har hört. Musiken är lättillgänglig och låten skulle kanske kunnat leta sig in på hitlistorna om den hade släppts och marknadsförts på ett annorlunda sätt. Nu spelar det kanske ingen roll. Jag önskar att jag kunde hänvisa till ett youtube-klipp men något sådant finns tyvärr inte i det här fallet.

Eftersom jag egentligen inte vet någonting om vare sig bröderna Veis historia eller vad de pysslar med idag finner jag ingen anledning att vidare skriftligen redovisa min passion för deras musik. Jag kommer dock inom kort att bränna ner några exemplar av en cd-rom med mina 13 favoriter av Fantastic Something, The Waving Tree och Constantin Veis. Den av mina otaliga läsare som skriver något meningsfullt, snällt eller elakt, i openstens gästbok kan förvänta sig ett exemplar i brevinkastet.

when you find no strength to fight
when your hair from black turns white
when a story waits forever to be told
just because it can’t be sold
heaven knows
when it blows
different sounds
let it show
down below
to a lonely heart

Fantastic Something – Different Sounds

Bexells talande stenar

”I början var ordet, och ordet var hos Gud och ordet var Gud. Det fanns i början hos Gud. Allt blev till genom det och utan det blev ingenting till av allt som finns till.”



Jag läste nyligen i en svensk dagstidning att Sverige har fler runstenar än något annat land. Antalet runstenar inom nuvarande Sverige uppgår till 2270 mot endast 138 i Norge och 400 i Danmark. Bra så långt alltså. Traditionen att hamra in tänkvärdheter och personliga deviser i stenar och berghällar går långt tillbaka i tiden. Tyvärr har denna fina svenska sedvänja till stor del gått förlorad efter Gutenbergs revolutionerande uppfinning på 1450-talet. Det finns dock ett lysande undantag. Openstenredaktionen fyllde kaffetermosen och gav sig iväg till bokskogarna utanför Grimeton i Halland för att ta sig en närmare titt på ett näst intill okänt svenskt kulturarv, Bexells talande stenar.

Den halländske godsägaren och riksdagsmannen Alfred Bexell (1831-1900) lät i slutet av 1800-talet hugga in ett stort antal ordsträv och tänkvärdheter på klipphällar och stenar på sina ägor utanför Grimeton i närheten av Varberg. Inristningarna, som vittnar om såväl lärdom som språklig finurlighet, är enligt min mening ett fantastiskt kulturarv. Enligt uppgifter från en turistbyrå i Varberg har man hittills hittat cirka 160 ordstäv eller längre inskriptioner och 560 namn på diverse filosofer, vetenskapsmän och statsmän inristade i stenar och på klippväggar i bokskogen utanför Grimeton. Eftersom nästan samtliga stenar i den till synes orörda skogen är täckta av mossa kan man dock anta att det finns många fler inskriptioner som ännu väntar på att bli upptäckta. Inristningarna är spridda över ett nästan fyra kvadratkilometer stort område i den vackra bokskogen. De talande stenarna föll i glömska efter Bexells död men återupptäckes enligt uppgift på 1920-talet av en familj som var på utflykt i skogen.

Det finns en hel del att säga om de personer och de tänkvärdheter som bokstavligt talat står huggna i sten runt om i skogen. Eftersom jag saknar Alfreds Bexells språkliga finess väljer dock att låta stenarna tala för sig själva.

Den intresserade kan klicka på bilderna för att förstora dem.


"Säg icke alt hvad du vet men vet alltid hvad du säger"


"Ett godtt samvete är bättre än två wittnen"


"Den mest bildade är icke den som besitter de flesta kunskaper utan den som har de minsta fel"


"Apa är och förblifver apa äfven om hon prydes med gyllene smycken" följt av "Det är försent att spara maten när man ser botten i faten"


"Lättja är djefvulens hufvudkudde"


Ett exempel på en av de stenar där Bexell har ristat in namn på personer. I det här fallet rör det sig om Messenierna, P.J Höppener (publicist och politiker under Gustav III) och Wickenberg (svensk 1800-talskonstnär).

Andra exempel på inristade tänkvärdheter:

"På botnen af nöjets bägare ligger ångerns drägg"

"Medan wi påträffa tusen som äro gnidare finna wi blott en som äro på ett tillbörligt sätt ekonomisk"

"Att förlita på sig sielf är att fördubla sin förmåga"

"Bättre slinta med foten än med tungan"

"Den som i sälskap blott tänker på att vara rolig blir snart tråkig"

Bexells talande stenar är ett perfekt utflyktstips för den rastlöse semesterfiraren. Ett besök i boksgogen kan dessutom enkelt kombineras med två andra närliggande svenska kulturarv, lågprisvaruhuset Gekås i Ullared och den analoga radiostationen i Grimeton som faktiskt är ett av blott 14 svenska världsarv på UNESCO:s lista. Openstenredaktionen kommer naturligtvis att göra sitt bästa för att äfven Bexells talande stenar hamnar på denna omtalade lista.

Efter att ha besökt Bexells talande stenar funderar jag på att överge bloggforumet till förmån för någon form av hällristning eller steninskription. Nästa inlägg, som troligtvis kommer att handla om det skygga popgeniet Constantin Veis, kommer ni att kunna läsa på en berghäll strax söder om Mårdaklev i Svenljunga kommun.

Vägbeskrivning till Bexells talande stenar:
Det enklaste sättet att hitta till de talande stenarna är att följa skyltarna mot Varbergs Golfklubb (östra banan). Tag in på den lilla vägen som löper förbi driving-rangen och hål ett (det omtalade par fem-hålet där man inte vill hooka utslaget). Fortsätt sedan på grusvägen in den stora bokskogen. Vägen blir allt sämre ju längre in i skogen du kommer men det är inte så mycket att göra åt. Om du har ett terränggående fordon så är det en klar fördel. När du känner att du måste ha åkt för långt ska du fortsätta ytterligare fem till tio minuter. När du därefter till sist kommer fram till en liten grusplan mitt inne i skogen så är du framme. Därifrån måste du fortsätta till fots. Eftersom det rör sig om öppen bokskog behöver du inte göra dig besvär med att ta med en machete. Jag rekommenderar dock långbyxor, vandringsstav och en picknickskorg för ett längre besök. Trevlig tur!